Klockan är bara nio och ändå har jag redan det svårt för att koncentrera mig. Matteläraren pratar om matriser, av vilka jag inte förstår någonting. Hon har skrivit tolv siffror på fyra rader, satt in dem i en parantes och gjort ett likamedstecken bredvid.
Jag förstår ingenting.
Läraren skriver ytterligare tolv siffror på fyra rader inom en parantes, men den här gången efter likamedstecknet. Siffrorna snurrar runt, byter plats.
Jag suckar och tittar ut genom fönstret på den asfalterade fyrkanten nedanför som ska föreställa en skolgård. Några killar korsar skolgården från gympasalen och hjärtat hoppar över ett slag när jag inser att det är Simon.
Varför, varför, varför kan han inte släppa mig och glömma mig? Jag är inget att ha och jag tycker synd om honom för att han verkar tro att jag är det. Det gör ont i mig att veta att om jag släpper in honom vore det detsamma som att ge honom spaden så att han kan gräva sin egen grav.
"Caisa."
Jag vänder blicken från fönstret. Alla andra har plockat upp sina böcker och skriver ner uträkning efter uträkning. Vid sidan om mig står läraren och ser på mig med medlidande i blicken. Det är hon som avbrutit mina tankar.
"Försök att jobba några tal, lilla du", säger hon och ler medlidsamt. "Jag vet att du har det svårt... Men matematiken kanske kan få dig att tänka på annat?"
Jag nickar stumt och bryter vår ögonkontakt. Långsamt öppnar jag matteboken till rätt sida och försöker läsa vad det står. Bokstäverna snurrar och blir suddiga.
Matriser, läser jag. Matriser, matriser, matriser. Bokstäverna byter plats och plötsligt står där ett namn.
Simon.
Förvirrat tittar jag på namnet. I ordet matriser finns det inte ens bokstäver nog för att bilda hans namn. Det snurrar till igen.
Allt som står är Simon. Simon, Simon, Simon. Namnet liksom ropar efter mig. Hånar.
Snabbt stänger jag igen boken med en hög smäll och läraren vänder sig förvånat om från en elev hon höll på att hjälpa.
Jag ställer mig hastigt upp. Tårarna tycker bakom ögonen. "Jag måste bara ta en nypa luft", säger jag och skyndar mot dörren. Läraren hinner inte ens hejda mig och be mig att försöka jobba några tal, lilla du.
Idag hade jag behövt Rakel. Men tyvärr är hon inte i skolan, eftersom att hon har råkat på en influensa under lovet, vilket betyder att jag får klara mig bäst jag kan.
Jag lutar mig med huvudet mot ett skåp och försöker andas. Det är svårt när det känns som om någon klämmer åt om ens hals och hjärtat dunkar som ett lokomotiv.
Sedan hulkar jag till och trycket bakom ögonen lättar när tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag sjunker ner på närmaste bänk med huvudet gömt i de långa ärmarna på tjocktröjan jag bär och låter tårarna rinna, medan jag försöker att inte hulka och snyfta alldeles för högljutt - rädd att någon skulle höra mig och fråga vad som står på.
Tårarna tar slut efter några minuter och jag lutar utmattat huvudet mot väggen med slutna ögon. För om jag blundar kan jag inte se någon annan som skulle råka komma förbi och de andra ser inte mig- låtsas de som, i alla fall.
Efter en stund hör jag steg i korridoren och hoppas att de ska in i något klassrum innan de får syn på mig eller bara går förbi utan att låtsas om mig. Stegen stannar upp och jag kan med slutna ögon avgöra att personen står ett par meter ifrån mig, förmodligen med blicken på mig.
Jag tänker inte öppna ögonen. Kanske tror personen att jag sover om jag fortsätter att blunda, eller att jag i värsta, men samtidigt bästa, fall tror att jag rökt på och är hög och på så vis håller sig borta.
Hjärtat sätter sig i halsgropen när en hand läggs på min axel, men jag håller ögonlocken slutna.
"Caisa..." viskar en röst. En alldeles för familjär röst och jag hoppas innerligt att det bara är en dröm. Att hans hand inte alls ligger på min axel.
"Caisa", säger han igen, nu mer bestämt, och skakar om min axel lätt. "Jag vet att du hör mig."
Jag biter hårt ihop käkarna. Jag ska inte ge efter för honom. Låtsas jag att det är en dröm, kanske det till och med blir en.
Men jag kan inte hålla mig, för jag älskar ju honom. Hur gärna jag vill att han ska släppa mig vill jag titta på honom och tro att allt ska bli okej.
Simon tittar oroligt på mig. "Är du okej?" undrar han och verkar syna min kropp uppifrån och ner.
Jag rycker på axlarna och vänder motvilligt bort blicken från honom och skakar av mig hans hand från min axel. Kanske glömmer han mig om jag spelar defensiv.
Min strategi fungerar inte och jag undrar om min start på veckan kunde bli värre. För han slår sig ner på bänken bredvid mig med ett ännu oroligare ansiktsuttryck.
Och ja, det blir värre. Han lägger sin hand över min på min hand som ligger placerad på mitt knä. Det bränner i huden, som eld, och jag vill inget annat än att han ska få min hud att brännas, på andra platser än på min hand. Jag tittar upp på honom och möter hans blick, försöker att inte bli förlorad och kasta mig runt halsen på honom.
Han ser ut att vilja säga något. Hans mun öppnar och stänger sig som på en guldfisk. "Jag..." pressar han tillslut ur sig. "Caisa, jag..."
Jag fruktar att jag vet vad han kommer säga. Orden. De tre orden som skulle få mig att tippa över kanten.
Jag reser mig upp, rycker min hand ur hans grepp och springer. Bakom mig hör jag hur han ropar efter mig och sedan träffar en näve, eller kanske en fot, en skåpslucka. Men jag vänder inte om.
Jag springer så snabbt jag kan.
___
К сожалению, это изображение не соответствует нашим правилам. Чтобы продолжить публикацию, пожалуйста, удалите изображение или загрузите другое.
