Sexting

- 93

Vinden blåser i håret och rufsar om, armarna håller jag stadigt runt hans kropp. Den kanske lite för tunna jackan och kjolen som fladdrar runt benen får mig inte att frysa, för han finns där och värmer mig.

Himlen är färgad orange, gul, rosa och blå och ser nästan ut att tillhöra en tavla i akvarell. Solen är fortfarande stor och liknar en stor, glödande apelsin på himlen. Kvällen och mörkret kryper närmare.

Simom vrider lätt på huvudet och ser bak på mig, ler. Cykeln vinglar till på grund av hans tappade koncentration och vi skrattar lättat när han lyckas styra upp den igen. Jag lutar kinden mot hans rygg i en obekväm ställning, men att bara ha honom nära tar bort alla bekymmer.

Cykeln bromsar in och jag inser först då att vi är vid sjön. Han ler igen och tar min hand när han ställt cykeln intill ett staket. Vi går över den stora gräsmattan, där några vitsippor och en och annan lila blomma jag inte kan namnet på har vågat titta fram. Det är nästan helt tomt med folk, till min förvåning, endast en man och en kvinna tillsammans med en liten bebis gör oss sällskap på gräsmattan.

"Vart ska vi?" undrar jag.

Simon ler brett och pekar mot toppen av en liten klippa. "Dit upp," säger han, "till Solklippan."

Efter en enkel klättring befinner vi oss på toppen. En blommig filt ligger på en klipphäll en liten bit bort och vid sidan om finns en ryggsäck.

"Har du gjort det här?" frågar jag och ser upp på Simon.

Han nickar. "Tycker du om det?" undrar han sedan.

"Det är perfekt", svarar jag och ställer mig på tå med händerna på hans axlar för att kunna placera en kyss mot hans mungipa.

Vi kramas en stund innan vi slår oss ner på filten och tillsammans njuter av solnedgången och vattnet som glittrar i tusentals färger. Solstrålarna får Simons ansikte att glänsa och jag tänker att han, han räddade mig. Han drog mig ur djupet.

Simon uppfattar min blick och vänder sig mot mig. Han lutar sig fram och lämnar en lätt kyss mot mina läppar. Jag kan inte låta bli att le stort, men ändå känner jag en tår rulla ner för min kind.

"Hur är det?" frågad han, plötsligt orolig.

"Det är bra. Jättebra, verkligen," svarar jag och skrattar till.

"Men du gråter", säger han och sträcker sig fram för att torka bort ännu en tår som bestämmer sig för att lämna mina ögon.

"Tack", säger jag bara och får en undrande blick från hans håll. "Tack för att du räddade mig. Du drog upp mig och lärde mig att det faktiskt är värt att leva. Att det finns saker i livet värda att leva för."

---

När natten kommer och mörkret smyger sig på är jag inte rädd. För jag vet att Simon finns för mig, alldeles bredvid, och att han håller mig borta från allt ont som vill gripa tag i mig och åter dra ner mig i djupet.

___
Träffade (blev påhoppad) av en supermysig gubbe igår när jag stod på perrongen och fotade mina vänner. Han påstod att min mobil var hans och drog även ut sina löständer och morrade åt oss. Supermysig alltså.

//Kyckling med currysås

xoxo