Sexting

- 58

Simons dagliga meddelande har varit som en trygghet för mig. Det har känts som något jag alltid kan falla tillbaka på, även om jag inte gett honom ett tecken på att jag ens vet att han existerar.

Jag vet att det är fel av mig, taskigt, som han uttryckte sig. Men jag kan inte förmå mig själv att skicka något tillbaka. Dels för att jag inte vet vad jag ska skriva och för att jag är osäker på vad hans reaktion kommer att vara.

Men också för att jag är rädd för att bli den som trånar efter honom och ständigt försöker få tag på honom. Det är själviskt av mig, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. För att veta att han ständigt skriver till mig får mig att känna mig någorlunda omtyckt.

Eller, skrev till mig.

Men nu, när jag läser orden han precis skickat väller tröttheten, ångesten och sorgen över mig. Han raderade faktiskt mitt nummer, eller det är vad han skrev.

Det faktum att han tror att jag har gått vidare får mig knappast att må bättre. För jag har absolut inte gått vidare.

Det som hände med Tobias var bara en engångsgrej, ett one night stand, som jag ångrar djupt. Dessutom kommer jag inte ihåg något av det.

Men ändå. Jag förstår Simon. Vem orkar vänta på någon som mig? Någon som bara leder till problem, sorg och ångest och dessutom har så många egna problem att man knappt skulle stå ut i en vecka?

Är det här slutet? Kommer jag någonsin få en chans att ta igen alla förlorade timmar med Simon? Jag önskar att jag hade skrivit till honom medan jag haft chansen, och att jag hade låtit honom hålla om mig den där gången jag stod utanför hans dörr.

Jag önskar... Jag önskar att han kunde älska mig lika mycket som jag älskar honom.

___
Ett litet kapitel såhär på morgonkvisten (:

//puss

xoxo