Sexting

- 79

Precis som Rakel sagt att jag skulle göra torkar jag tårarna från mina blöta kinder. Det är tur att jag inte har något smink på mig idag, för annars skulle jag nog se ut som en panda. En väldigt deperimerande sådan, tyvärr.

Jag lägger undan mobilen på nattduksbordet och stiger ur sängen. Golvet är kallt och får mig att ångra att jag inte hade satt på mig mina mysstrumpor tidigare på dagen. De korta shortsen och t-shirten jag bär gör det inte bättre, utan gör istället att huden knottrar sig på armar och ben.

Återigen ringer det på dörren. Jag suckar och skyndar tyst ut i hallen. Efter en snabb titt i spegel inser jag att personen som står på andra sidan dörren förmodligen kommer bli skrämd över de röda fläckarna över hela mitt ansikte och de svullna ögonen och näsan. Dessutom är min hästsvans mer lik ett fågelbo än något som skulle kunna befinna sig på en häst.

Jag låser snabbt upp dörren med ett klick. Med blicken ned i golvet, med tankar om att denne någon på andra sidan dörren förhoppningsvis inte ska bli skrämd till vettet av min uppenbarelse, och armarna i kors över bröstet låter jag dörren glida upp.

Först ser jag bara de svarta gympaskorna, men i och med att jag lyfter blicken från golvet ser jag mer av honom. De långa, kraftiga, men ändå smala, benen klädda i ett par mörka jeans. Överkroppen klädd i en grå t-shirt med tryck och en svart jeansjacka över som är alldeles för tunn för vädret vid den här delen av året och som dessutom är uppkavlad till armbågarna.

Jag behöver inte ens se hans ansikte för att veta att det är han och hjärtat sätter sig i halsgropen, för jag skulle känna igen honom överallt, från alla håll och vinklar. Så min blick stannar vid hans ena hand som rastlöst snurrar på ett armband som sitter på den motsatta handleden. Jag sväljer, hårt, och försöker att inte vända upp blicken och se in i hans mörka ögon som man kan bli förlorad i.

Har han kommit hit för att skälla ut mig? Säga att han hatar mig på riktigt den här gången och att han aldrig mer ville se mig? Jag huttrar till och drar armarna om möjligt ännu tätare runt kroppen.

Min blick fokuserar på det svarta läderarmbandet han pillar med. Musklerna i hans hand spelar när han knyter den. Är det nu han slår mig och väller skällsord över mig?

Men slaget kommer inte och han förblir tyst. Förmodligen tittar, studerar han mig, för jag kan känna hans brännande blick över min knottrade hud.

"Vad gör du här?" klämmer jag ur mig i en viskning efter en stund.

"Jag ... ville träffa dig", säger han och jag hör att han är nervös.

Förvåningen i mig gör mig förvirrad. Han ska ju vara arg! Han ska ju säga att han hatar mig så att jag slipper risken av att han blir sårad! Han... Han ska inte vara här, för då kommer han sluta upp som jag.

"Men jag vill inte träffa dig", snäser jag och lögnen känns som ett stick av en vass nål som sticker mig om och om igen. "Gå."

"Caisa, sluta..." suckar han och tar ett steg närmare mig.

"Håll dig borta från mig!"

"Låt mig prata med dig", säger han och sträcker sig efter mig. Jag rycker till som en skrämd hund och gör misstaget att se på honom, rakt i ögonen. Det känns som om jag ska svimma, för jag vill ha honom, så mycket, men jag vet konsekvenserna på det och jag är inte villig att låta honom stå ut med dem. Jag är inte villig att offra någon jag älskar.

"Nej", säger jag, skakar på huvudet. Jag trycker bort honom ur huvudet och försöker att spela oberörd, kall och hård. Jag måste övertyga honom om att jag inte vill ha honom här, fast det är en lögn.