Felix's kusin och.... (Discontinued)

♡ Kapitel 19 ♡

~ Ogges perspektiv ~

Där stod hon. Världens finaste tjej. Världens underbaraste tjej. Tjejen som får mig att må så bra. Tjejen som alltid kan lysa upp mina dagar. Izabela. Izabela står framför mig. Hon som alltid brukar le, gör inte det nu. Hon bara står där och kollar mig rakt in i ögonen. Hon har blivit smalare. Hon är väldigt smal....

"Izabela" viskar jag fram. Jag vet inte om det hördes eller inte men det är som att min röst inte klarar av att prata högre. Tårarna vill falla. Men jag kämpar med att dom inte ska göra det.

"Ogge" säger hon och kollar bort. Hon kollar inte längre in i mina ögon men jag ser att tårarna nu rinner ner på hennes kinder.
Jag tar några steg mot henne men hon backar ifrån mig. Jag blir chockad av hennes plötsliga rörelse och öppnar munnen för att säga något, men inget kommer ut. Ett till steg närmare henne och jag lägger min hand på hennes arm. En stöt for igenom min kropp, vilket bevisar på att mina känslor för henne fortfarande finns kvar.

"Rör mig inte!" Säger hon med darrig röst och drar till sig sin arm. Hon kollar in i mina ögon och tårar rinner ner för hennes kinder. Jag kan nu inte hålla inne mina tårar mer och låter dom falla. Min andra halva gråter, då gör jag också det. Men det värsta med detta är att det är jag som har fått henne att gråta. Det är jag som har fått henne att må dåligt. Hur gjorde jag det? Jo, jag svarade inte på hennes sms eller samtal. Jag hörde inte av mig fast att jag hade lovat det.
Jag kollar runt och ser att Felix, Oscar och Omar har lämnat vardagsrummet. När dom gjorde det, det vet jag inte.

"Izabela, snälla förlåt mig. Jag vet att jag sårade dig och jag mår skit av det. Jag lovade att höra av mig men jag kunde inte. Det här kanske låter konstigt, men jag saknade dig för mycket. Jag.."
"Om du saknade mig hade du hört av dig." Hon sätter armarna kors och kollar mig rakt in i ögonen. Hennes tårar har slutat rinna nu men inte mina, det bara rinner och rinner. Jag gör inte heller något åt att stoppa dom, jag låter dom bara rinna.

"Jag vet. Jag borde ha hört av mig. Jag borde ha svarat på dina sms och samtal men jag kunde inte. Så fort jag såg en bild på dig eller såg ditt namn så började jag gråta. Jag grät så jäkla mycket för att jag saknade dig såååå mycket. Jag älskar dig och jag kommer alltid att göra det. Du är min andra halva. Du är min värld. Jag kan inte leva utan dig. Snälla förlåt mig. Snälla Izabela. Du är helt underbar och världens vackraste tjej. Jag älskar dig, snälla förlåt mig." Jag gråter så mycket att jag inte vet om man hör mina ord. Jag menar allt jag säger och jag hoppas att hon förstår det. Jag älskar verkligen henne.

~ Izabelas perspektiv ~

Tårarna börjar rinna igen av Ogges ord. Han står där och ser så liten ut. Tårarna rinner på honom och jag har nog aldrig sett honom gråta så här mycket. Han faller ner på knä och för händerna till ansiktet. Det gör ont i mig att se honom så här förstörd.
Jag sätter mig på huk framför honom och kramar om honom hårt. Hans starka armar hittar sin väg runt mig och nu sitter vi där och kramas. Vi sitter i Oscars vardagsrum, gråter och kramas.

"Jag älskar dig Oscar Molander." Viskar jag och kramar om honom hårdare.
"Och jag älskar dig så mycket mer Izabela Sandman."
Jag ler av hans ord och kollar in i hans underbara blåa ögon.
"Snälla förlåt mig Izabela!"
Jag ger han en snabb puss på munnen innan jag öppnar munnen för att prata.
"Jag förlåter dig Oscar!"
Han ler och tar sin högra hand på min kind. Han lutar sig närmare och snart möts vi i en perfekt kyss.
Men för snart blir vi avbrutna av att någon klappar händerna. Ogge och jag ställer oss upp och vänder oss mot Felix, Omar och Oscar som står och kollar på oss. Stora leende syns i deras ansikten och det smittas av på mig.
Ogge tar försiktigt min hand i sin och flätar ihop våra fingrar. Jag kollar ner på våra händer och ler. Sakta kollar jag upp på honom och ser att hans ögonen redan är på mig. Han ler stort och kysser mig. Mina händer åker upp till hans nacke och jag ställer mig på tå. Hans händer är placerade på mina höfter lite under tröjan. Beröringen av hans händer mot min hud får den att knottras. Att han skulle ha en sån här effekt på mig trodde jag aldrig och aldrig trodde jag att jag skulle bli kär. Men nu är jag det. Jag är kär i Oscar Molander, väldens underbaraste kille.
Vi avslutar kyssen och ler stort mot varandra.

"Så är ni typ ett par nu?" Felix kollar på oss med ett flin på läpparna.
Jag kollar upp på Ogge och han kollar på mig samtidigt som han svarar.
"Ja! Ja, det är vi!" Han ler sitt underbara leende och jag ler stort tillbaka.
"If you break her heart, I'll break your face!" Felix pekar på Ogge och kollar honom men en allvarlig blick. Ogge nickar och kramar om mig med en arm.

~    ~    ~    ~

Jag står i Oscars hall och tar på mig mina skor. Jackan drar jag på mig och väntar på att Ogge ska ta på sig jackan. Jag kramar om Oscar, Omar och Felix och säger hejdå.
Klockan hann bli 21:00 och jag har skola imorgon.
Ogge säger hejdå till killarna och tar sedan min hand samtidigt som han öppnar dörren. Hand i hand går vi till hans bil. Jag tänkte egentligen åka buss hem men Ogge insisterade på att skjutsa hem mig.
Bilresan hem till mig var tyst men det var en behaglig tystnad. Då och då var hans hand på mitt lår och det fick mig alltid att le.
Framme på min uppfart knäppte jag upp mitt bälte och skulle precis gå ut när Ogge stoppar mig. Han drar mig till sig och kysser mig. Jag börjar le i kyssen och drar ifrån.

"När slutar du imorgon?" Frågar han och ler.
"15.30"
"Bra, då hämtar jag dig 15:30 på skolans parkering." Han ler stort och jag ger honom en sista puss innan jag går ut och vidare in i mitt hus. Väl inne drar tar jag av mig skorna och hänger upp jackan. Jag låser ytterdörren och springer upp till mitt rum. Jag gör mig redo för att sova och lägger mig sedan i min mjuka säng. Den kvällen somnar jag med ett leende på läpparna och Ogge i mina tankar.