När du hör mig yla

Kapitel 11

Nästa dag tar Jake mig till hans byggprojekt. Men han är vaksam och verkar hela tiden lyssna till varje kvist som bryts. Jag beundrar hans vaksamhet. Efter vad som hände igår i skogen har både Jake och Charlie betett sig annorlunda. Jake hade kommit upp bredvid mig igår, när jag hade dansat. Och hur han hade kysst mig. Hade gjort mig knäsvag.
- där har vi den!
Jag tittade upp i trädet, det var en stor trädkoja, som vilade på träden. Jag tittade på den med beundran.
Han log stolt mot mig.
- vad tycker du?
- vad jag tycker. Den är helt fantastisk. Det är som ett drömhus i en annan värld. Den är underbar. Ja menar....
Jake tittar på mig med stora ögon.
- jag menar. Får jag gå in?
- det ska bli mitt nöje. Säger han och bugar.
Vi går upp för trappan. Det pirrar i magen i förväntan på vad som väntar. Vi går in genom dörren, och en soffa , ett litet bord och en vit mellanstor bokhylla står placerad på golvet.
Jag la märke till alla böcker som pressades ihop för att stå snyggt. Jag läste ryggarna. Dom flesta var faktaböcker om vargar och skogsliv. Men det fanns även andra. Populära böcker som finns i bokaffären nu.

Jakes pov
(Faan hon kommer se alla mina faktaböcker! Men jag kan inte dra undan henne för det. Det skulle inte alls vara misstänksamt)
Hon vrider på huvudet för att se. Hon drar ut en bok.
- har du läst den här?
Jag går fram emot henne för att se vilken bok det är hon håller upp. Jag små ler när jag ser vilken bok det är hon håller upp. Boken hon håller upp är Brev till min dotter.
- japp, den läste jag för några veckor sedan faktiskt.
- non sum ego qui fueram. Säger hon.
Och jag förstår vad det är hon säger. Hon citerar hans bok. Boken handlar om Ovidius som är en poet i antikens rom. Och i början av boken skrev han det som hon precis sa.
- jag är inte den jag var. Säger jag och översätter.
Hon tittar upp på mig.
- kan du italienska?
- egentligen inte, men jag har kollat upp vissa dikter och lärt mig.
Hon kollar på mig fundersamt. Sen säger hon.
Eros, du oövervinnerlige kärleksgud, dina pilar träffar alltid, du som vakar under flickans lena kinder du som seglar över haven och som hittar till lantliga trädgårdar, dig kommer ingen undan, vare sig odödliga gudar; eller dödliga människor.

Och med dom orden sagt, var jag såld. Nu skulle jag aldrig lämna henne. Jag skulle skydda henne så länge mitt hjärta slog. Och det skulle alltid slå för henne.

Hon tar och lägger tillbaka den. Hon tar mig i händerna runt och backar mig bakåt mot soffan. Jag sätter mig ner och hon sätter sig över mig. Hon lutar sig ner och kysser mig. Jag lägger händerna på hennes rygg under klänningen och hon lägger sina händer på mina axlar och sedan uppåt mot nacken. Jag drar ner händerna och lägger dom på hennes lår. Mitt grepp om henne hårdnar. Jag ville verkligen ha henne. Nu och för alltid. Våra kyssar ändras till hångel. Och för en stund är det som om luft är överskattat. Som om varje gång vi måste andas förlorar jag en stund med henne. Du som vakar under flickans lena kinder. Den meningen ekade i mitt huvud. Jag la mina händer om hennes kinder, som kändes varma. Och utan att kolla, kan jag se att dom färgats rosa. Vi stannar upp och jag kollar in i hennes bruna ögon. Men dom är inte bruna längre. Utan har bytt till en nyans av grå med en svagt nötbrun kring iris. Precis som mina och pappas ögon gör innan vi förvandlas. Fast jag får blå och pappa får grön. Tanken försvinner när hon kramar mig. Hennes kram är säker och mjuk. Jag lägger handen på hennes rygg och besvarar kramen. Sen blir jag orolig på vad jag har sett och vill hem. Det kan inte vara möjligt. Det är omöjligt att hon.....att hon) Vi kommer ut ur skogen. Och Eleanor ger mig en kyss till. När vi kommer in i huset ställer hon sig bredvid mig. Jag kramar om hennes hand.
- vet ni vart pappa är någonstans?
- jag tror han gick upp på övervåningen. Säger Helen medan hon läser tidningen som hon antagligen köpte i stan häromdan.
- okej.
Jag ger Eleanor ett till leende och går sedan upp, medan Eleanor sätter sig hos sina föräldrar.
Pappa grejar med ett verktyg ur verktygslådan. Han tittar upp och ser med en gång att jag är orolig över något. Jag sänker rösten mot honom.
- pappa, när jag visade Eleanor mitt byggprojekt så hade hennes ögon ändrat färg till grå med brunt runt iris. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt, men jag tror ( orden fastnade inom mig.) Pappa tittar konstigt på mig. Och han suckar. Han släpper verktyget och lägger händerna på mina axlar och ruskar försiktigt.
- jag borde ha berättat detta för dig för länge sedan.
Vaddå berätta för mig.
- Vaddå?
Han tittar ner för trappan för att försäkra sig att ingen är påväg uppåt.
- det är så att George...han är också....
Jag väntar spänt på vad han ska säga. Men det sista kommer som en stor smäll i magen.
- han är också en skiftare. Och nu på vad vi har sett med Eleanor. Hennes yrsel,hennes kramper i magen och nu hennes förändring i ögonen. Så kommer hon också att förvandlas.
-Vi var inte i stan häromdan. Utan George hade blivit lite okontrollerbar innan frukosten. Så vi åkte till passet, så han fick förvandlas ifred. Jag bara gapar.
- hon kan inte vara en varg som jag. Hon får inte.
Jag känner hur gråten sätter sig i halsen. Jag hade tusen frågor att ställa. Hur kunde jag inte känna på lukten att George var en skiftare, hur kunde han ens vara en skiftare, blev han biten under vargmåne eller har det funnits i deras släkt i generationer.
Min Eleanor. Hur kan en sådan god själ bli ett monster som mig?
Men mina tankar bryts när jag hör att det knakar i trappan. Jag vänder mig om. Eleanor står i trappan med en rädd blick.
- Eleanor....
Hon springer nerför trappan och jag hör hur ytterdörren öppnas.

Eleanors pov
Jake går uppför trappan för att prata med hans pappa. Jag sätter mig bredvid mamma som läser en tidning. Och pappa som försöker lära sig hur hans telefon fungerar. Jag tittar på dom. Mamma med hennes bruna hår och hennes solbruna skinn och pappa med hans kolsvarta hår med några gråa hårstrån och hans ganska ljusa skinn.
- vad har ni gjort gumman då? Frågar pappa.
(Har bara hånglat med världens snyggaste kille i hans trädkoja, själv?)
- vi gick och tittade på Jakes byggprojekt idag. Det var verkligen helt fantastiskt. Ni måste gå och se den.
- jo men det ska vi göra hjärtat.
- du förresten kan inte du hämta mina läsglasögon. Det här går inte. Ögonen sprängs.
- jo, vart ligger dom?
- på övervåningen vid nattduksbordet.
Jag reser mig från soffan och upp för trappan. På 8 steget hör jag hur Jake och Charlie pratar. Jag stannar och lyssnar.
-skiftare.......yrsel och förändring på ögonen. Hon kommer också att förvandlas. George......att förvandlas ifred.
Vad i helvete är det dom står och pratar om. Vad fan är skiftare. Jag känner hur rädslan klumpar ihop sig. Jag lutar mig längre fram för att höra mer vad dom har att säga, men istället så knakar trappsteget jag står på. Jake vänder sig om, och jag tittar förskräckt på honom.
- Eleanor....
Jag springer nerför trappan. Jag vill inte veta mer. Jag springer till ytterdörren och slår upp den. Gräset känns mjukt under mina bara fötter.
- Eleanor, snälla vänta. Jag kan förklara.
Jake springer efter mig. Jag vänder mig om, och backar gåendes. Han springer upp till mig.
- rör mig inte. Säger jag snabbt.
- Eleanor...
- nej.
Jag ser hur en tår faller ner på hans kind. Han tar ett djupt andetag.
- jag tänkte berätta.
- hur kunde du hålla det hemligt för mig.
Han tittar sorgset på mig.
- jag var rädd, rädd för att du inte skulle vilja vara med mig om du fick veta.
- vad tror du jag är då. Säger jag och nu kommer tårarna fram. Vad fan. Hur är det ens möjligt. En jävla skiftare, en jävla varg.
Jag sätter mig ner med ryggen mot ett träd, och lägger ansiktet i händerna.
- hur kunde pappa hålla det hemligt för mig.
- han var säkert rädd. Min pappa berättade det för mig för två år sedan. Han visste att jag skulle få det också. Det har funnits i min släkt i århundraden. Men jag fick mina symptom när jag var 13.
- mina symptom. Säger jag och lyfter huvudet mot honom. Han sitter på huk mittemot mig.
- när man har vargblod i sig, brukar symptomen komma när man är mellan 13-16 år komma. Och det är yrsel, kramper i magen och ändrad ögonfärg. Kommer du ihåg?
- jo, men jag har inte märkt min ögonfärg. Vad har dom för färg nu?
Han lägger handen på min kind, och stryker bort en tår med tummen.
- du har gråa med en väldigt fin nötbrun färg runt iris.
Jag skrattar till.
- allt det här låter helt sjukt! Hur känns det?
- känns vaddå.
- att förvandlas till en varg.
- det gör ont. Men när man väl har kommit in i det. När man känner marken med tassar och skogens alla lukter. Din syn förbättras och ditt luktsinne. Man känner sig fri.
- jag vet inte vad jag ska tycka eller säga om allt detta.
- du kan fundera på om du tycker att det är en gåva eller om du tycker det är en förbannelse.
- vad tycker du?
Han är tyst en stund. Sen säger han det jag själv hade valt.

Hoppas ni tycker om detta kapitlet. Kommentera gärna vad ni tycker!! I nästa kapitel kommer Eleanor att ställa sig till svars med hennes föräldrar och höra historier som hon aldrig kunde tänkas sig fanns!