Överallt annat| Ogmar

Kapitel 12

-Omar
~Borta. Känslan av av att titta i hans ögon. Borta. Drunknad. Försvunnen. Man försvann. Jag försvann i hans ögon. Likt som förut.
De blåa ögonen tillhörande Oscar, fast, i mina bruna. Tiden var försvunnen. Inget annat existerade. Det var när hans hand landade om mitt käkben som verkligheten kom tillbaka. Smått röck jag till. Sen kom paniken.
Snabbt hade jag vänt om. Lyckats slita blicken. Och med snabba långa steg gått ut. Den svala sommarmorgon luften slogs imot mig. Smekte huden i mitt ansikte. Dörren gick igen bakom mig. Snart öppnades den och gick igen igen.
Stegen bakom mig kom närmare. Jag vågade inte vrida huvudet . Rädd för att det skulle vara dig jag såg. Dina ögon jag mötte. När en varm las på min axel ökades mina steg. Men likaså dina.
Du har alltid haft längre ben än mig, därför kom du också ikapp mig. Dina långa starka armar fångade min kropp. Vi hade stannat.
Försiktigt vände du på mig. Under lugg kikade du ner på mig. Dina läppar särades lite. Ljud kom ur din mun. Men du kunde inte forma orden. I smått panik sa jag stressat:
"Varför stannade du hos mig igår?"
Du skakade smått på huvudet innan du försökte yttra dig igen. Men jag hann före igen.
"Varför lät jag dig stanna?"
Tårarna som gled för mina kinder gjorde min syn otydlig. Men jag såg.
Du skakade på huvudet innan du flyttade dina händer om mina kinder. Du fångade upp mina ögon med dina. Även om min syn var suddig så såg jag, och kände, när dina läppar mötte mina. Jag lät dig idag också.~

Jag är för ful. För tjock.