Hungerspelen ~Vänner föralltid~

Epilog

Vi sitter där på bryggan, jag och Lily, hon fiskar och jag rensar fisken hon fångat upp. Hon har sitt rufsiga blonda hår uppsatt i en tofs och bär hängslebyxor. Som i gamla goda tider. Fast det är lite annorlunda. Williams två hundar, Olga och Rose. Skäller på mig och försöker ta fiskarna. Jag brukar få låna hundarna av Williams föräldrar, som fortfarande som jag, sörjer hans död. Jag slänger en fisk till dem och båda springer till den och äter den. Jag skrattar lågt och Lily skrattar också. Hon kollar på sin gamla slitna klocka hon har runt armen.
- Hoppsan! Jag ska ju äta snart!
Hon reser sig upp och försöker lyfta fiskehinken men lyckas inte.
- Det är okej, jag tar den. Men då får du hålla i Olga och Rose.
Hon nickar och tar bådas koppel. Dem börjar springa och Lily är tvungen att springa efter för att inte halka. Jag skrattar och bär upp hinken. Jag har blivit mycket starkare efter spelen, mina muskler har vuxit. Hundarna saktar ner och jag hinner ikapp dem och vi går mot Williams hus, hans familj fick ärva vårt gamla hus för att min familj bor i segrar byn, (där alla hungerspelens vinnare bor.) jag knackar på dörren och Williams mamma, Sophie öppnar. Hennes blonda hår är uppsatt i en blond ballerina knut och hon har en svart byxdress.
- Hej!
Säger hon och försöker låta glad.
- Hej.
Säger jag och Lily samtidigt. Vi ger henne hundarna.
- Tack.
Säger hon. Hon ska just stänga dörren men jag stoppar henne och tar ut två fiskar från hinken och ger dem till henne. Hon ler tacksamt och stänger sedan dörren. Vi går vidare mot mitt hem, i segrarbyn. Vi kommer fram och jag stanna upp, jag kollar på huset bredvid mitt, där Markus bor, sedan på mitt hus. Jag får en klump i halsen och ställer ner hinken. Lily lägger en hand på min axel. Jag sneglar huvudet på henne och ler svagt. Sedan darrar min underläpp och tårarna börjar rinna. Nästa vecka ska jag iväg på turneringen. Hon ställer sig framför mig och kramar mig hårt. Jag kramar henne tillbaka. Rädslan för spelet har förföljt mig i mina drömmar, i mina mardrömmar... Jah har återupplevt spelet där, vissa nätter vaknar jag av mitt egna skrik, dessa nätter bryter jag ihop. Varje morgon så brukar mina föräldrar krama mig. När jag träffar Lily så brukar hon krama mig. När jag träffar Markus för att få hjälp att förbereda mig inför min roll som mentor så brukar han alltid försöka muntra upp mig. En sak känns skönt, jag är inte ensam. Jag blundar med ögonen och kramas fortfarande med Lily, min bästa vän.
- Vänner...
Viskar hon. Jag nickar mot hennes axel och säger svagt:
- Föralltid...
SLUT