Hungerspelen ~Vänner föralltid~

23. Vinna eller försvinna

(Förlåt för att det var ganska längesen jag uppdaterade, har mkt i skolan just nu och har inte mått så bra på sistone...)
Jag springer så snabbt jag kan. Som om jag vore jagad. Jag ser ett träd och hinner inte stanna, jag springer rakt in i det. Jag snubblar och mitt huvud dunsar hårt i marken. Hela min kropp skakar till. Jag blundar hårt med ögonen och sedan blir allt svart...

Jag vaknar upp och kollar i skyn och alla träden som täcker den vackra himlen. Det värker på mitt huvud. Jag hör hur fåglarna kvittrar en högljudd och pipig sång som får öronen att tjuta. Jag reser mig upp och känner på bakhuvudet där jag fått en liten bula. Jag känner på framhuvudet där jag också känner en bula. Jag försöker minnas vad som hände. Jag minns slagsmålet mot Molly och hur jag... Dödade henne... Jag får skuldkänslor så fort jag tänker på det. Min underläpp skakar vilket som är tecken på att börja gråta. En klump formar sig i halsen och jag biter mig hårt i läppen för att förhindra gråten. Jag känner mig liten och svag, jag sätter mig på den blöta marken där snön sakta har börjat smälta. Mina kläder är täckta av blod, mitt ansikte är täckt av torkat klibbigt blod. Hela jag är varm och mitt hår som var kort växer snabbare och snabbare nu. Hemlängtan blir bara större och större. Jag minns hur jag, mamma och pappa alltid satt i soffan på kvällarna, mamma och pappa kollade på teven och jag skissade. Hur jag och Lily vissa kvällar kollade på film... En oro växer även i min kropp nu. Tänk om jag aldrig mer får se dem?... Det är två spelare kvar, en karriärist mot mig. Lilla svaga mig. Jag suckar och inser att jag måste sluta tänka. Då slår tanken mig. Två spelare återstår... Bara två... Jag samlar mig och reser mig sedan upp.
- Jag kan göra det. Jag kan vinna.
Viskar jag till m själv medan jag stänger ögonen och tar djupa andetag.
- Antingen att vinna, eller... Försvinna...
Plötsligt känner jag hur en hand tas på min mun. Handen luktar en blandning av lera, blod, svett och fisk. Jag ryser till och förstår vem det är, karriäristen. Snabbt så sparkar jag till honom på vänster knä med klacken på skon. Han hoppar till och släpper mig. Jag vänder mig automatiskt mot honom. Han har ett ärr på underläppen, blont hår ner till axlarna, gröna lömska ögon... Han håller i ett svärd och ler ett mystiskt leende till mig. Min kropp fylls av hat. Jag står öga mot öga med killen jag svor att hämnas på, Williams mördare. Nu är det dags. Mitt öde ligger i denna strid. I denna sista strid...