Hungerspelen ~Vänner föralltid~

17. 23 ska dö

Vi slutar kyssas. Jag kollar på William och bara vet att jag rodnar.
- Bara en av oss kan vinna
Börjar han. Han kollar allvarligt på mig.
- ...Och den personen, vet vi alla är du.
Fortsätter han. Jag nickar sakta och kollar in i hans blåa ögon.
- Men... Men du då?
Frågar jag.
- Oroa dig inte för mig.
- Det gör jag! Vi kan vinna... Tillsammans!...
Men det är omöjligt. 23 ska dö, en ska överleva...
- Tara, du vet reglerna.
Jag får en brinnande känsla i magen. Hat. Hat mot reglerna. Spelets regler. Snows regler. Jag nickar medan jag kollar på snön på marken, som nästan smällt. Efter jag samlat mig igen kollar jag upp på William.
- Jag gillar dig...
Säger jag lågt.
- Och jag dig, men vi kan inte bli tillsammans.
- Ja, jag vet...
Svarar jag. Ett prasslande ljud hörs. Jag tar fram en kniv ur väskan, kniven tar jag ett hårt grepp om. Väskan slänger jag i snön. Ljudet verkar komma från en buske. Smygandes går jag mot den. Man ser att någon gömmer sig. Jag ser ett par bruna lömska ögon som stirrar tillbaka på mig. Ett steg närmre busken. Innan jag  hinner reagera märker jag hur en flickan slänger sig ut från busken. Hon hoppar på mig och båda ramlar omkull. Hon sätter sig på mig och drar en kniv mot min haka. Det är flickan från distrikt 5.
- Men gud vad söt! Dem två turturduvorna!
Säger hon. Först kollar hon på William och sen på mig. Hon har ett flin lekandes över sina läppar. Jag reser på mitt huvud men hon drar tag i min lugg och drar mig bakåt igen. Jag piper till och hon håller kvar handen.
- Om du rör på dig, så dör hon!
Säger hon hotfullt till William och kollar på honom. Hon kollar tillbaka på mig. Jag försöker slå till henne med mina händer men hon reagerar inte. Plötsligt skriker flickan och jag kollar på henne. Hon har en pil i armbågen. Hon släpper mig. Nu är det min chans. Jag slår henne i magen och hon ramlar på rygg i snön. Jag hoppar på henne och tar ett strypgrepp om hennes hals och hon gör detsamma mot mig, plötsligt så börjar vi båda falla ner för en backe. Jag känner mig yr och börjar tappa koncentrationen. Vi slutar rulla och stannar, jag slutar strypa henne och reser mig upp. Hon släpper greppet om min hals och reser sig också. Båda två är täckta av snö. Vi stirrar på varandra.
- Det är två mot en.
Säger William som plötsligt står bredvid mig. Han håller i en pilbåge med en pil i medan jag håller i min kniv. Hon ser bara argare ut för varenda sekund hon kollar på oss. Hon ropar något och springer mot oss med kniven upp i luften. Hon hoppar upp i luften och kollar på mig. Hon hugger mig i armen och jag skriker av smärta. Armen täcks av varm blod, jackan går sönder och blodet sprider sig över den vita jackan. Jag kollar på William. Han laddar pilen och skjuter den mot henne. Den träffar hennes hals. Hon sätter händerna runt pilen och faller på marken. Hon hostar upp blod och kollar på oss. Nu rinner det också blod från hennes hals. Det blir en obehaglig rosa färg i snön. Hon drar ut pilen samtidigt som hon skriker. Jag lutar mig mot William och blundar med mina ögon. Han kramar om mig och tillslut hörs ett kanonskott. Jag öppnar ögonen och framför oss ligger flickan. Hennes ansikte ligger i snön. Vi står och kollar på henne. Efter en stund kommer ett flygplan, en klo dyker ner och hämtar upp henne. Båren åker upp igen in i flygplanet. Sen flyger den iväg.
(Hoppas ni gillade denna del! Ska försöka göra en uppdatering varje dag, men jag kan inte lova något! Jag börjar närma mig slutet på denna novell nu men har redan fått ideér till en ny.)