Hungerspelen ~Vänner föralltid~

12. William och hans gäng

(Innan jag börjar skriva så vill jag be om ursäkt för att det var längesen jag skrev, det beror på att jag har nationella prov och massor av läxor i skolan och simträning + det har jag varit förkyld :/ )
- Tara?
Tara ara ara... Ordet ekar i mitt huvud. Någon skakar min axel lite.
- Hon kanske är död...
Säger en mörk röst.
- Noah, du gör det inte bättre!
Säger samma röst som sa mitt namn.
- Era dumstrutar! Hon rör på magen, hon lever!
Säger en ljus röst.
- Tara? Hör du mig?
Jag vill nicka men det går inte. Min axel skakas igen och jag slår upp ögonen. Framför mig så står en kort flicka med långt mörkt fluffigt hår, bredvid henne en lång pojke med brunt hår, och bredvid honom, William...
- Ser ni grabbar, hon lever!
Säger flickan och ler. William kollar på mig.
- Tara, mår du bra?
Säger han tyst, eller så är det min hörsel.
- Ja, men... Vad hände?
- Snöstormen, William såg dig springa. Vi låg på marken där stormen inte kunde ta eller skada oss, så han rädda dig.
Säger pojken. William nickar.
- Tack ska du ha...
Säger jag lågt och hest, jag kollar på William som ler lite och nickar åt mig.
- William, vilka är det där?...
William pekar på pojken.
- Det här är Noah.
Noah nickar kort åt mig.
- Och det här är Lavender.
Han pekar på flickan.
- Hej.
Säger hon.
- Tja.
Svarar jag.
- Jag är från distrikt 12, och hon är från 11an.
Säger Noah. William sträcker fram sin hand och hjälper mig upp. Snön jag låg på som är röd och blodig, min jacka är det små hål i. Vi börjar sakta gå. Tankarna far omkring i mitt huvud. William som går framför mig pratar med Noah och Lavender. Vi går liten snabbare.
- Vart är vi på väg?
Försöker jag säga högt men kan inte. Min hals börjar göra ont. Jag hostar en gång.
Lavender kollar på mig.
- Vi ska ordna mat.
Jag hostar igen och William vänder sig om mot mig.
- Och en hostmedicin till dig.
Han ler lite åt mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Vi stannar vid ett vält träd, Noah försöker göra upp en eld, William tar fram mat ur en väska och Lavender sätter sig på trädet, jag sätter mig bredvid henne.
-Hur gammal är du?
Frågar hon nyfiket.
- 16, och du?
- 14. Noah är 17 år, hans syster blev också lottad, karriäristerna mördade henne, stackarn var bara 12 år...
Säger Lavender. Jag tänker på tjejen som sprang från karriäristerna, kanske det var hon? Men det frågar jag inte, istället kollar jag upp i skyn, på den vackra solnedgången. Ett minne dyker upp i mitt huvud, ett minne när jag var 9 år,  jag och Lily sprang runt på den stora ängen. Båda var lyckliga, hade ingen aning om hungerspelen. Vi slapp leva livet i oro, vi brukade ibland ligga mittemot varandra på ängen sent på kvällen för att se på solnedgången, tiden vi egentligen skulle sova. Lukten av bränd mat väcker mig ur mina tankar, jag märker hur en kall och ensam tår faller ner från min kind och mor och far dyker upp i mitt huvud.
- Tara, är du hungrig?
Williams röst får mig att bli lugn igen.
- Ja.
Han går till mig med en skål varm soppa, och en kopp med en violett vätska, det ryker från den. 
- Vad är det?
Säger jag.
- En hostmedicin jag gjort.
- Wow, hur...
- Hemma jobbar far på ett apotek, mor jobbar på ett sjukhus där hon gör olika typer mediciner.
Han lägger en träsked i koppen och ger mig den varma koppen och sätter soppan bredvid mig. Alla börjar sörpla i sig soppan medan jag försöker  få i mig hostmedicinen. Jag kollar bort på William som pratar med Noah och skrattar då och då. Jag får en varm känsla i kroppen, men varför. Vet jag inte.