Hungerspelen ~Vänner föralltid~

14. Sponsorsgåva

Jag ligger där på grenen och kollar upp i skyn. Nationalsången för huvudstaden spelas och dem visar dem döda.  Jag måste se Noahs och Lavenders ansikte för en sista gång... Lavenders ansikte visas, sen så visas Noahs ansikte. Sången tystnar och himlen blir svart igen. Jag kollar på grenen ovanför mig, William sover tungt och snarkar då och då. Hur mycket jag än försöker sova återupplever jag dem hemska synerna, Lavender ramla ner på marken med pilen i magen, Noah so, försöker strypa ihjäl karriäristflickan, Emmas stora sår på sin mage och mina blodiga händer efter att har mördat en pojke...Jag räknar på fingrarna. 11 döda. Jag undrar hur långt detta hungerspel håller på... Tanken på min egen död skakar jag bort. Jag tar fram krämen som jag fick (efter Emmas död). Undrar om den kan funka mot brutna ben. Jag smörjer lite av den på min skadade fot och sen lite i mitt ansikte. Krämen lägger jag i väskan igen. Jag kollar på armbandet Lily gav mig igen, jag saknar henne så förfärligt mycket... Ett kanonskott hörs. Jag hoppar till. 12 spelare kvar, 12 döda. Mina tankar håller mig vaken hela natten. Mina ögon svider av trötthet. William som redan är vaken hoppar ner från trädet och kollar på grenen jag sitter på.
- Godmorgon.
Säger Williams lugna röst till mig.
- Godmorgon!
Svarar jag och ler mot honom. Han ler också.
- Ligg kvar där du, jag ordnar frukost.
Jag nickar
- Okej!
För första gången på länge ler jag, det känns konstigt.

Jag känner lukten av soppa. Det är vad som väcker mig. Jag klättrar ner från trädet och går till William haltandes.
- Känns din fot bättre, nu?
Frågar William.
- Tjaa.... Det gör inte lika ont längre.
- Okej, är du hungrig?
Jag nickar och sätter mig ner på snön bredvid honom. Han lastar på en tallrik varm soppa med fisk till mig. Vi äter under tystnad.
- Det här var den sista soppan...
Säger William.
- Har vi inte mer mat?
- Tyvärr inte...
Suckar William. Ett plingande ljud hörs ovanför våra huvud. Ett välbekant pling. Jag kollar upp och ser en liten fallskärm långsamt falla ner till oss. Den landar på marken. William springer fram till den.
- Tara, det är en sponsorsgåva!
Han kollar på mig och ler.
- Hör, öppna den.
Fortsätter han. Jag tar den i mina händer och öppnar den sedan, en lapp ramlar ut. Jag tar upp den och läser den: HUNGRIGA? //MARKUS står det på den. Jag öppnar lådan, det ryker från den.
- Potatisgratäng!
Ropar William. Jag kollar i lådan, i den så ligger potatisgratäng, jag minns den. Jag åt den i huvudstaden.
- Vi kan överleva, William.
Ploppar ut ur min mun. William kollar på mig leendes.
- Vi kan vinna!

(Så, det var kapitel 14! Förlåt för att det inte händer så mycket i berättelsen just nu, har slut på inspiration.)