Hungerspelen ~Vänner föralltid~

10. Karriärisjakt

7 döda... Efter bara 2 dagar.  Jag undrar hur länge detta spel håller på, jag undrar när det är min tur... Jag kollar upp i den stjärnbeströdda natthimlen och sneglar på Emma som ligger mittemot mig sovandes. Jag tar en klunk av det isiga vattnet och äter en bit kyckling. Jag gäspar och släcker brasan, sedan kryper jag ner i sovsäcken vi hittade i karriäristens ryggsäck, jag kollar på armbandet Lili gav mig innan spelen började och känner hur ögonlocken blir tunga. Jag stänger ögonen och somnar direkt.

Jag blir väckt av Emma på morgonen.
- Godmorgon!
Säger hon glatt.
- Godmorgon...
Svarar jag och gäspar.
- Är du redo att gå på jakt efter alla karriärister?
- Jo, ehh uhm... Ja. Det är jag...
Svarar jag.
- Bra!
Hon reser sig upp och tar sina vapen. Jag reser mig upp och tar mina vapen. Vi börjar gå genom den djupa snön.
- Vart håller dem hus, tror du?
Frågar jag.
- Ymnighetshornet. Jag har spionerat på dem.
- Okej.
Vi går mot ymnighetshornet och jag känner hur en klump växer i magen.
- Hur ska vi lyckas döda dem här människorna? Jag vet inte om jag vågar följa med...
Får jag fram. Emma stannar upp och jag råkar gå in i henne, jag ramlar omkull i den mjuka snön.
- Bestäm dig någon gång!
Ropar hon. Hon vänder sig om och kollar argt på mig. Jag blir chockad.
- V.Va?
- Igår! Sa du till mig att du skulle hjälpa mig, men nu!... Tara, nu får du bestämma dig!
- Sluta vara så bossig! Jag var osäker redan igår!!
Emmas ansikte ändras från argt och hon ser nu besviken ut.
- Och ändå ger du mig ett löfte? Du säger att du är med på min plan...
- Men förlåt då!
Jag reser mig snabbt.
- Om du inte följer med... Får jag göra det själv...
- Okej! Bra!
Säger jag. Jag kollar argt på henne och vänder mig sen om. Jag hör hur Emma också går iväg. Mot ymnighetshornet. Jag sätter mig vid mitt och Emmas gömställe och kollar runt. Pang! Pang! 2 kanonskott hörs plötsligt. Jag hör ett välbekant skratt men som plötsligt förvandlas till ett skrik, Emmas. Paniken växer och jag hoppar upp och kollar runt.
- EMMA!
Ropar jag det högsta jag hör. Skriket ekar genom alla träd och jag börjar automatiskt springa mot ymnighetshornet.
- Emma! Emma! EMMA!
Ropar jag, jag snubblar på marken men ansiktet i en vass snö. Jag piper till och tar mig skakigt upp och kollar på det jag ramla över. Is med vassa små piggar som står upp. Jag tar en hand i ansiktet och kollar sen på den, den är blodig. Men jag hinner inte tänka på det. Jag springer vidare mot ymnighetshornet. Emma ligger en bit ifrån den, hon andas häftigt.
- Emma!
Jag springer mitt snabbaste fram till henne.
- T.Tara... Vad... Vad har hänt?!
Säger hon.
- Jag ramla på en is, vad har hänt med dig?!
- K.Karriäristerna... Dem samarbetar med distrikt 3, distrikt 3, har gjort ymnighetshornet elektriskt på något sett...
Hon skakar på rösten.
- Vem dödade du?
- Distrikt 2... Pojken, distrikt 3 flickan...
En kniv kommer plötsligt mot mig. Nu är det försent. Den kommer träffa mig och jag dör. Jag blundar med ögonen men inget händer. Någon hostar, jag öppnar ögonen och ser Emma, hon har kniven i magen.
- Emma!
Skriker jag. Hon kollar på mig och drar ut kniven ur sin mage. Jag tar kniven och kastar den, den träffar pojken från distrikts 3 hals. Ett kanonskott hörs och han faller ner på marken död. Jag kollar på Emma igen.
- Det är okej...
Hon lägger sig ner och blodet rinner på jackan. Hon tar av sig ett hjärthalsband hon har runt halsen och ger mig det.
- Vänner?
Säger hon. Mina ögon fylls med tårar.
- Föralltid...
Svara jag. Jag ser hur hon också börjar gråta. Jag tar hennes hand.
- Lämna mig inte...
Säger hon svagt.
- Jag lovar...
Säger jag och brister ut i gråt.
- Du kan vinna... Hämnas på ankjävlarna...
Viskar Emma. Jag kollar på henne och ser hur hennes mage rör på sig mindre och mindre. Hon blundar och ett kanonskott hörs. Hon har slutat andas...