Malfoys Trillingar

Kapitlel 13. "Förlåt Molly"

(Melanies perspektiv)

Åh detta är inte bra! Jag har inte tänkt på detta som samma sak för mig och Oliver men det är samma sak. Och när Molly är arg kan hon göra nästan vad som helst.
"MOLLY! MOLLY VART ÄR DU?!!"skrek jag med tårar i ögonen. Jag rusade från skolport till skolport, från klassrum till klassrum, från källare till vind, från köket till fängelsehålorna.
"Melanie lugna ner dig! Vi hittar henne."sa Al lugnande.
"TYST DU!! HON ÄR MIN ALLRA BÄSTA VÄN!! DU KROSSADE SKY OCH JAG HAR INGEN RESPEKT KVAR FÖR NÅN POTTER LÄNGRE!! KÄFTEN!!! DU HAR KNGEN ANING OM VAD MOLLY GÖR NÄR HON ÄR ARG!!"skrek jag argt upp i hans ansikte. Nu rann en tår ner för min kind. Score stirrade chockat på mig, han har aldrig sett mig gråta. Men nu stod jag här, i min gröna quidditchklädnad och grät. Mitt lockiga hår var alldeles trassligt och jag föll ihop på marken.
Sky satte sig ner och kramade om mig. Jag drog mig loss och sprang därifrån. Om min syster var borta skulle jag aldrig förlåta mig själv. Om min älskade syster inte var vid medvetandet skulle vara mitt fel. Om hon var...jag tillät mig inte att tänka den tanken innan vinden ven mot mitt ansikte. Sky var strax bakom mig men jag var lika snabb som henne och hade ett stort försprång så jag hann före henne. Jag har en diagnos, som jag inte ens har berättat för mamma. Jag har ADHD. Jag tror pappa har märkt det med mina humörsvängningar och att jag är hyperventilerande typ hela tiden.

Nu satte mitt adrenalin igång och fick mig att springa snabbare. Jag rusade förbi chockade människor, spöken och klassrum. Upp för en trappa och nu stod jag i Astronomitornet. Jag gick ut på balkongen och såg ut på himlen. Jag lät mina tårar falla fritt och tänkte På alla dem gånger jag varit lycklig.

När jag var tolv och jag och Molly hade varit hemma hos Lea och Seamus. Vi hade skrattat halva natten med Sky och Al, det var innan dem blev tillsammans. Dem var söta på den tiden.

När jag var fjorton, förra året. Jag och Score hade sprungit runt i Diagongränden för att hitta nya quidditchsaker i ren panik. Score hade dråsat ihop till en hög en timme senare. Jag hade varit glad då.

När jag var nio. Jag och pappa och Score var på en quidichmatch, det var nog det mäktigaste jag varit med om. Arenan var stor som en fotbollsplan gånger 100 och åskådarna satt i olika 'rum' eller vad man ska säga, iallafall så fanns det stolar och inga väggar. Vi satt på VIP-platserna och jag hade varit fokuserad hela matchen. Inget fick störa mig.

När jag var tio. Liana hade bjudit över vår familj på middag. Jag, Molly, Jackie och Score hade suttit på hennes rum nästan hela kvällen och kört snurra flaskan.

Och detta året hade varit det olyckligaste i mitt liv.
Jag hade blivit ovän med Molly så många gånger att jag knappt kunde räkna längre. Och jag är duktig på att räkna, tro mig.

Jag tittade ner mot marken. Jag var inte höjdrädd men nu hajade jag verkligen till.
En blond person med lockigt hår och stängda ögon låg på marken med ett sår i pannan, blod rann från såret och fläckade ner hennes nästan vita hår.

Molly.

Jag ställde mig på räcket och hoppade ner. Med en sökares skicklighet landade jag mjukt och satte mig ner på marken. Jag slängde mig ner på knä och tog upp Molly i min famn. Nu grät jag ordentligt.
"Mel..."hörde jag Scorpius skrika, men han avbröt tvärt sig själv när han såg Molly.
"Vad har du gjort Melanie?!"sa han argt. Jag såg först chockat på honom. Sedan blev jag arg. Riktigt arg. Sky slog till honom på armen för att sen se Molly. Hennes ögon fylldes med tårar precis som Scorpius.
"Jag har inte gjort nånting, det är ju fan vi som har gjort att hon kanske inte ens lever!"skrek jag argt. Scorpius satte sig ner och tog upp Mollys arm. Han kollade hennes puls men han stannade tvärt.
Sedan fylldes hans ögon på nytt med tårar. Jag knuffade bort honom och tog själv hennes arm.
"Men vad fucking väntar ni på?!! Hämta en lärare!"skrek jag argt mot Albus och Frank. Dem skyndade sig snabbt iväg.
Jag lyfte upp Mollys huvud. Molly hade en svag puls, men den skulle snart inte finnas mer. Jag lät Sky krama mig men jag kramade inte tillbaka. Molly var min bästa vän, min ända vän som någonsin förstått mig. Hon visste om min diagnos, när inte ens mamma visste om den. Hon visste allt om mig, precis allt. Men jag...tja, vad visste jag ens? Hon litade mer på en kille som hon känt i två veckor än hon litade på sin syster som hon känt sen hon föddes. Jag är säkert så sjukt opålitlig, jag kan knappt hålla en hemlighet. Jag...jag är bara obetydlig för alla, detta är ett bevis.
Jag såg lärarna springa hit med Al och Frank i täten.
"Melanie Malfoy! Vad har du gjort?!"skrek McGonnagall. Jag kände hur ilskan bubblade inom mig. Jag får större raseriutbrott än dem flesta. Sky var tvungen att dra mig bakåt för att inte förhäxa rektorn.
"Jag har inte gjort nåt! TROR DU ALLVARLIGT ATT JAG SKULLE DÖDA MIN SYSTER?!! BARA FÖR ATT JAG ÄR EN MALFOY BETYDER INTE DET ATT JAG INTE ÄR UPPFOSTRAD RÄTT!!"skrek jag argt.
"Ärligt rektorn, ni går över gränsen! Ni kan inte anklaga en elev för nåt den inte gjort"sa Sky irriterat.
"Hon är en Slytherin, det skulle inte förvåna mig om hon har puttat ner sin syster"sa en av lärarna högt. Jag drog och slet för att komma loss.
"Men vafan väntar ni på?!! HJÄLP MIN SYSTER DÅ!!"vrålade jag. Dem satte sig bredvid Molly och kollade till henne.
"Dawson, botare nu!"sa McGonngall stressat. Jag försökte fortfarande ta mig ut ur Skys grepp. Albus tog tag i mig med och drog mig bakåt. Jag fräste åt honom samtidigt som jag blängde argt. Han suckade men höll fast. Jag drog åt mig mina armar och knuffade lärarna åt sidan. Jag lyfte upp Molly och sprang fram till botarna som nu hade anlänt. De tog emot Molly och bar upp henne på en bår. Jag kunde inte följa med då jag då inte fick.