Malfoys Trillingar

Kapitel 23. Alecto och Amycus Carrow

[KAPITLET ÄR INTE IGENOMKOLLAT!]

Hoppar fram till påsklovet.

(Mollys perspektiv)

Jag hade varit deppig i flera veckor nu. Ash hade försökt prata med mig miljontals gånger men jag hade vägrat lyssna. Under dessa veckor har Nellie Nightmare mobbat mig mer än nånsin. Varje gång hon har sett mig har hon slängt ur sig minst en taskig kommentar som fått tårar att rinna ner för mina kinder. Varje gång har en trött Melanie gått in och skrikit åt Nellie att dra åt helvete. Men nu satt jag här, i en stol i köket och väntade på att mamma och pappa skulle komma hem. Jag hade fått dem att inte gå ut något denna veckan för att detta är den sista veckan jag ska vara hemma innan sommarlovet, samma sak för Score och Mellie. Så dem måste vara hemma då.

"Molly raring! Vi är hemma nu!" Hörde jag mammas röst utifrån hallen.
"Scorpius! Vi är hemma" hörde jag pappas röst säga från hallen. Sedan kom dem in i köket där jag, Scorpius och Melanie satt och dekorerade en massa muffins. Dem hälsade såklart inte på Melanie med en kram utan bara med en liten nick.
"Unga dam! Du vet vad som har hänt mellan dig och den där pojken! Du är för liten för det! Du är bara femton år! Du ska vara här imorgon på en bal och du ska ha på dig en klänning, punkt slut. Inga konversationer eller tjafs nu, Melanie Malfoy" sa pappa strängt och tittade på Melanie som bara rodnade argt.
"Glöm d..." Började hon men blev avbruten av en blick av mamma som fick Mellie att stelna till. "Ja pappa, ja mamma" mumlade hon en stund senare och transfererade sig därifrån.

(Melanies perspektiv)

"Hej Melanie! M-men du, vad har hänt?" Undrade Oliver när jag satt på en trottoar med knäna uppdragna till hakan. Jag suckade.
"Mamma och pappa är idioter. Dem har tydligen hört det andra ryktet om oss och dem verkar tro på det, så nu hatar dem mig och dessutom så ska mamma såklart ha en bal med sina rika och idiotiska vänner och deras snobbiga barn. Så då måste jag jag tillsammans med Molly och Scorpius, Scorpius som tydligen hatar dig för det andra ryktet, vara med dem och jag måste ha på mig en klänning!" Sa jag äcklat på slutet. Oliver flinade åt mig.
"Så lilla söta prinsessan Melanie ska ha på sig en klääääänning?" Sa han barnsligt och drog ut på ordet "klänning" med en skum blick.
"Japp...MEN JAG ÄR INTE LITEN!!" Sa jag surt. Han bara skrattade åt mig och kramade om mig. Några minuter senare började han gå och jag följde efter honom där han gick på trottoaren med händerna i fickorna på dem knälånga jeansshortsen han hade på sig. By the way, han hade på sig en vit och blå randig T-shirt och ett par blå shorts. Hans hår var rufsigt och ja...that's it, nu fick ni en beskrivning. Nöj er.
"Vart ska vi?" Undrade jag förvirrat. Han skrattade lågt.
"Vi går hem till mig, du ser ju helt förstörd ut" sa han och flinade.
"Är nån hemma då? Jag vill inte störa" sa jag försiktigt.
Han skakade på huvudet.
"'Mamma och pappa är ute och äter på nån restaurang och Nellie, Ana och Vanessa är ute på  stan eller nåt. Och Carter är hemma hos en kompis, ingen hemma." Sa han och log för sig själv. "Yes jag slipper Anastasia" mumlade han. "Och jag får ha på hur jäkla hög musik jag vill" mumlade han glatt och vände på sig så att han såg på mig.
"Men du Melanie, vad skulle du säga om någon annan än jag bjöd ut dig?" Undrade han med ett flin.
"Hmm...jag vet inte, låssas vara nån annan så får vi se" sa jag enkelt med ett busigt flin. Han harklade sig och började prata med mörkare röst än vanligt.
"Melanie, vill du gå ut med mig?" Sa han medan han såg allmänt fånig ut.
"Nej" sa jag enkelt och han skrattade.
"Nej bra" skrattade han. "Men du, allvarligt, vill du gå ut med mig?" Undrade han osäkert. Jag kollade först oseriöst på honom tills jag insåg att han menade allvar. Sen kollade jag på honom men stora ögon.
"Verkligen?" Undrade jag chockat. Han nickade osäkert med blossande kinder.
"Såklart!" Sa jag glatt och slog armarna om honom. Han log och kramade om mig tillbaka.
"Men kom nu" sa han och jag följde efter honom tills vi kom fram till det stora vita bekanta huset. Eller om man ens kan kalla det hus då det mer liknade ett mindre palats.
"Följer du med?" Undrade han medan jag skakade av mig det mesta av mina dagdrömmar.
"Javisst" sa jag och gick efter Oliver in i det stora huset.
"Kom med här" sa han lugnt och gick upp för alla trappor för att sedan gå in på sitt rum.
Jag gick in i hans rum och satte mig på sängen bredvid honom.
"Vad ville du visa?" Undrade jag. Han andades in och började sedan prata.
"För det första så undrar mina föräldrar om du vill komma hit på middag på fredag. För det andra, detta" sa han och kysste mig passionerat. Jag spärrade upp ögonen av chock innan jag insåg att det han gjorde inte var farligt. Så jag kysste honom försiktigt tillbaka. Ja, som ni nu kanske förstått så tror jag alltid det värsta. Typ att om jag slår i lilltån i ett bord tillexempel (okej detta stämmer så jävla bra in på mig!) så kan jag tro att jag kommer förblöda om jag får ett litet skrapsår, eller som nu. Om nån gör nåt för snabbt hinner inte min hjärna tänka klart och då tror jag såklart att jag typ kommer dö. Eller något liknande, det varierar.
"Ojoj, hör händer det grejer" hörde jag en killröst säga från dörren. Jag och Oliver drog oss snabbt bakåt från varandra.
"Dra Carter, skulle inte du vara hos en kompis eller vaddå?" Suckade Oliver och gav sig själv en facepalm samtidigt som hans kinder antog en mörkröd rodnad. Samma med mig. Killen i dörröppningen som antagligen var Carter, Olivers storebror som han berättat om, flinade åt sin lillebror innan han började prata.
"Jo, han är nere i vardagsrummet och väntar på mig, men ni verkade ha det rätt trevligt så jag ville bara se hur det var med er" flinade Carter.
"By the way så är jag Carter, vem är du? Är du ännu en tjej som Oliver tar hem?" Undrade han. Jag flinade.
"Jag är Melanie om du inte förstått det än och..." Började jag innan Oliver avbröt mig.
"...inte ännu en tjej som är hemma hos oss för att jag tagit hem henne utan hon råkar vara min flickv...du hörde inte nåt! Så nu kan du dra" sa Oliver generat. Carter gav sin bror ett lömskt flin.
"Så det är dig Oliver har pratat om i sömnen? 'Hon är fantastisk som vanligt...' 'Jag gillar dig mer än som en vän Melanie' 'Jag har varit galen i dig sen vi träffades på Hogwartsexpressen för första gången' 'Kan hon inte fatta att jag älskar henne?' Stackars oss som behövt lyssna på det, och det är bara lite av vad han har sagt" flinade Carter innan han stängde dörren och några sekunder senare hörde man han steg i trappan.
"Så du har pratat om mig i sömnen?" Undrade jag med ett snett leende vilket fick Oliver att osäkert kolla ner i marken.
"Aaaaaaaaww!" Hörde jag från dörren ännu en gång. Vi vände oss dit och fick se en tjej i ungefär längden 1,80 med blont lockigt hår ner till revbenen och gråa ögon.
"Gå Vanessa!" Sa Oliver surt.
"Jag är Vanessa, du måste vara tjejen som Oliver pratar om hela tiden! Du är Melanie, eller hur?" Undrade tjejen utan att bry sig om vad Oliver sagt och räckte fram handen. Jag nickade och skakade hennes hand innan Vanessa gick ut ur rummet. Man hörde hur ytterdörren stängdes två gånger vilket betydde att Carter och hans kompis gått och att Vanessa gått.
"Vill du ha några syskon eller? Du kan få mina" suckade Oliver. Jag log mot honom.
"Sorry gubben men jag har nog med syskon hemma"
"Du är ju korkad" flinade han. Jag flämtade dramatiskt till och låssades vara förnärmad.
"Och det ska du säga" flinade jag och knuffade till honom. Han log busigt.
"Japp jag sa det" sa han och knuffade mig tillbaka så att jag ramlade ner på hans säng.
"Jag...ska nog gå nu" hörde jag en röst säga från dörren.
"MEN ANASTASIA VAD I HELA HELVETET!!" Skrek Oliver argt. Anastasia flinade snabbt innan hon smällde igen dörren.
"Va tysta tack!" Hörde man henne säga retsamt från dörren.
"Men vad fan dra hem till Hampus eller nåt" mumlade Oliver.
"Tack för idén" hörde man henne säga innan hennes steg hördes i trappan och dörren stängdes. Oliver suckade tungt. Jag ställde mig upp igen.
"Stackars dig" mumlade jag. Han log fint och tog upp sin mobil. Sedan satte han på nån låt och la sedan undan telefonen. Sen log han fånigt och räckte fram handen.
"Får jag lov vackra Melanie Malfoy?" Sa han fånigt. Jag skrattade tyst men tog sedan hans hand.
"Javisst min bäste Oliver Beck" svarade jag högtidligt.
Just nu är jag jävligt glad för att vi båda kommer från gamla släkter där att dansa traditionellt är en av grunderna från barnsben, annars skulle detta bara se dumt ut. Men turligt nog så ja...båda kan dansa traditionellt så det såg inte såååå dåligt ut iallafall.
"Du Oliver" började jag när vi stod mittemot varandra.
Han kollade undrandes på mig. Men istället för att ge honom ett svar så satte jag mina armar runt hans nacke och raderade mellanrummet mellan våra läppar.
"Naaaaaaaaaaww!" Hörde man från dörren ännu en gång. Men denna gången orkade vi knappt bry oss. Vi visste båda att det var Anastasia som stod där med sin älskade mobil i handen och tog kort...