Paris baby - foscar

1

23/10-16

Med snabba steg tog jag mig in på kaféet. Handtaget till porten kändes otroligt kallt och jag fick skynda mig med att få upp dörren. Doften av bakelser nådde min näsa och jag tog ett djupt andetag innan jag lät dörren stängas efter mig.

Det var nästan inga inne på det lilla kaféet, så ingen kö som ledde fram till kassan fanns. Stegen styrde jag fram till kassan, där en gammal kvinna stod. Endast en kaffe beställde jag. Och med den i handen, gick jag och satte mig vid ett av de runda borden. Längs väggen sträckte sig ett stort fönster, med kaféets namn skrivet på utsidan.

Det fanns många sådana här kaféer i Paris, vilket var väldigt mysigt. I London hade jag haft parken som ett ställe där jag kunde dra mig undan från storstaden, här hade jag istället de här små kaféerna.

London kunde jag faktiskt sakna ibland, men jag hade ingenting där att vara kvar för. Min pappa hatade mig, Leah fanns där, även Omar fanns där. Jag var fortfarande lite misstänksam om honom. Och hela staden påminde mig om Felix. Min Felix. Fast han hatade mig nu.

Ett år och tre månader har gått ungefär, sedan jag senast såg honom. När han åkte iväg från mig. Tre månader sedan jag skrev ett sms till honom. Tre månader sedan det stod läst under det. I ett år och tre månader hade jag gått runt med en konstant smärta i bröstet. Mitt hjärta hade fortfarande inte läkt.

Då var jag nitton och han var sjutton. Nu var jag tjugo och han var arton. Jag ville inte ens tänka på hur mycket han måste ha förändras. Fast jag hade säkert också förändrats.

Sedan den dagen Felix lämnade mig har mitt liv mest varit mörkt. Tre veckor efter han åkt iväg så köpte jag en lägenhet i Paris. Fyra veckor efter han åkt i väg så började jag flytta mina saker från London till Paris. Fem veckor efter att han åkt så flyttade jag in i lägenheten, samt bröt kontakten med min pappa.

Lägenheten var förvånansvärt fin med mycket yta. Ett sovrum, ett stort vardagsrum, ett kök, ett badrum. Mer behövde jag inte. Den första veckan låg jag mest i sängen, såg på serier, käkade godis och grät. Sedan tvingade jag mig själv upp ur sängen.

Ett jobb behövde jag egentligen inte här, min familj hade gott om pengar och mamma lade alltid in lite pengar på kontot varje månad. Även om jag inte hade kontakt med min pappa längre, så pratade jag ändå mamma ibland. Några gånger per månad ungefär.

Koppen med kaffe förde jag mot munnen och drack av den mörka drycken. Den goda smaken av kaffe fyllde min mun och jag suckade nöjt för mig själv. Paris hade sjukt gott kaffe, vilket också var en fördel med att bo här.

Jag visste att Felix älskade Paris. Han hade sagt det till mig en gång, han drömde om att få åka hit då han aldrig satt sin fot i staden. Han planerade att åka hit någon sommar. Nu hade han väl blivit tveksam när han fått veta att jag nuförtiden bor här.

När kaffet var slut och koppen var tom så reste jag mig upp och gick mot utgången. En liten hejdå fras gav jag kvinnan i kassan innan jag klev ut blåsten. Endast en mamma med en barnvagn, och en tant med en pudel syntes på gatan. Det var rätt tomt. Fast klockan visade halv åtta och det var en söndag.

Jag vandrade runt lite på gatan bland små affärer. Tillslut började styra stegen mot mitt lägenhetshus. Jag bestämde mig också för att ta en liten omväg för att kunna gå längs vattnet. Ett rep som var fäst mellan flera låga stolpar delade av gatan av stenplattor, och vattnet nedanför. Bänkar som var riktade mot vattnet stod på andra sidan, och även lyktstolpar fanns utplacerade. Små träd var också planterade bredvid bänkarna.

Solen som höll på att gå ner långt borta, glittrade vackert i ett nästan rosa sken mot vattnet. Endast några få moln hade tagit plats på himlen. Luften var frisk och de små vindarna fick vattnet att skapa minimala vågor. Det var en väldigt fin oktober kväll. Ovanligt lugnt också.

Fast min lägenhet låg ganska långt ifrån centrum, där det alltid var rörelser. Men det fanns små affärer och gallerior nära mitt kvarter också. Mitt kvarter bestod mest av lägenhetshus. Det var rätt billigt att bo där eftersom det låg ganska långt ifrån centrum. Men kvarteret låg nära vattnet, och utsikten från min lägenhet var väldigt fin.

Miljön var väldigt annorlunda ifrån London, där jag bodde lite mer i stadsmiljö. Men Paris var betydligt mysigare. I London kanske det var närmare centrum, men där jag bodde i Paris var det mycket lugnare. Vilket var skönt då jag bott i stadsmiljö nästan hela mitt liv.

En negativ sak med staden, var att jag knappt kände någon här. Jag hade inte varit särskilt social när jag flyttat hit, då jag endast levt i min säng. Men en vän hade jag fått iallafall. Ludvig hette han och bodde i lägenhetshuset mittemot mitt. Han var tjugo år som mig och jobbade på Starbucks inne i staden.

Vi hade känt varandra i ungefär tre månader, och han var schysst. Jag hade även berättat vad som hänt sommaren förra året, men aldrig nämnt Felix namn. Ludvig hade iallafall stöttat mig och hjälpt till med att få ut mig ur sängen. Vilket hade fungerat.

Men även om staden var perfekt, jag hade hittat en vän, och mitt humör inte längre var i botten. Så saknade jag faktiskt Felix fortfarande. Varje dag kände jag skulden över vad jag gjort. Varje dag tänkte jag på honom. Jag ville att allt skulle vara bra, att han skulle vara här med mig.

Men det var bara en dröm, som aldrig skulle gå i uppfyllelse.

**********
Rösta?!

Denna bok kommer vara för det mesta skriven ur Oscars perspektiv. Och skriver jag inget annat perspektiv ovanför kapitlet så är det Oscars.

Det går så sjukt segt i början av en bok :(((

Ni som iaf inte fattat det så är detta en del 2 på boken London baby. Så om du inte har läst den så råder jag dig att läsa den innan. Annars kan det vara svårt att förstå denna.