Paris baby - foscar

10

31/10-16

"Och det är typ alla hotell jag känner till i det här området." Madison låste sin mobil som hon sedan lade med skärmen neråt på bordet, innan hon drack lite av sin frappuccino. Jag nickade sakta och drack själv av kaffet i den vita koppen som stod på bordet.

"Vet du ifrån vilket håll han kom, när du satt på restaurangen?" Frågade hon sedan, men jag skakade på huvudet. Jag hade ju inte sett honom fören han var i själva restaurangen.

"Nej, men jag är rädd att vi nästan måste åka till de närmaste hotellen. För hur annars ska vi veta vart han är? Han kan vara på vilket hotell som helst" Påstod jag och lutade mig bak i stolen.

"Men vi kan ju försöka kontakta någon som jobbar i någon av hotellen. Har vi tur så finns det någon lista med alla de checkat in i de olika rummen" Föreslog Madison och såg uppmuntrande på mig. Jag nickade lite och lutade mig fram igen.

"Hur ska vi kontakta någon på hotellen då? Ringa?" Undrade jag och höjde lite på ögonbrynen. Madison nickade och lyfte på sin mobil.

"Det är ju bara att söka upp något hotells nummer, och sedan ringa och fråga. Är inte helt säker på om vi kommer få någon information, då man inte bara brukar kunna ringa in och fråga vem som bor där. Men vi kan försöka" Log Madison, innan hon började skriva på sin mobil. Hennes långa spetsiga ljusrosa naglar, som var målade i en matt färg gav ifrån sig små klick ljud när de träffade skärmen.

Medan hon sökte upp hotellen på sin mobil, så sökte sig min blick ut genom fönstret. Solen lyste svagt ner på husen, men täcktes halvt av molnen på himlen. Då det var sista dagen i oktober, så värmde solen inte så mycket längre och dagarna blev allt kallare. Även om det inte kom någon snö, så blev det ändå ganska kallt så fort ett fönster öppnades.

Även löven på träden hade börjat skifta färg, några hade till och med fallit från grenarna. Då Halloween faktiskt var idag, så stod det lite roliga pumpor och andra saker som skulle symbolisera Halloween, utanför affärerna och på gatorna.

Jag hade aldrig direkt firat Halloween så mycket. Det var nog mest för att mina föräldrar inte ville att jag skulle göra det. De tyckte att huset såg stökigt och fult ut så fort jag hängde upp ett litet spöke jag klippt ut från en papper. De slängde alltid allt jag hängde upp. Och en pumpa ville de inte heller ha, det var tydligen inte "stilrent".

Men när Caroline såg hur besviken jag blev när mina föräldrar inte ville göra någonting på Halloween, så brukade hon alltid hänga upp lite saker i mitt rum. Hon gav mig en gång en liten lampa som var format som en spöke, och en långt snöre med små lysande pumpor på. Alltså fick jag fira Halloween i min lilla ensamhet. Faktiskt var det rätt mysigt ändå. Och ibland kunde Caroline sitta och se på någon halv läskig film med mig.

Varje år gav Caroline mig några få saker som jag skulle kunna sätta i mitt rum. Men efter några år så blev jag nästan som mina föräldrar. Jag längtade inte längre till Halloween, och var ganska oberörd när den kom. Men även om jag inte brydde mig så mycket om Halloween, så fortsatte Caroline dekorera mitt rum med små detaljer.

Förra året och i år hade hon ju såklart inte kunnat dekorera mitt rum med någonting, men jag hade faktiskt ändå hängt upp små saker i min lägenhet. Och på det lilla bordet bredvid min säng, hade jag ställt den lilla lampan som skulle föreställa ett spöke.

Lampan skiftade i olika färger, och fick rummet att lysa upp i vackra sken. Den brukade jag ända sedan jag varit liten, sätta på när jag skulle sova. Färgerna gav ett skönt lugn.

"Jag har hittat ett nummer!" Utbrast Madison plötsligt, och avbröt mina tankar. Jag släppte fönstret med blicken, och vände den mot henne istället.

"Vill du ringa?" Frågade hon sedan och räckte mobilen till mig. Osäkert tog jag emot den och tryckte på knappen för att ringa upp numret. Vad skulle jag ens säga? Några signaler gick efter att jag börjat ringa. Tillslut hörde jag en röst i luren.

Samtalet blev ganska kort och konstigt. Jag frågade om man kunde få reda på vilka som bodde på hotellet och han svarade att pågrund av hotellets säkerhet så kunde han tyvärr inte berätta det. Efter det hade jag bara lagt på.

"Du suger på att ringa samtal ju, du kan ju inte börja stamma mitt i allt" Skrattade Madison och tog tillbaka sin mobil. En skämtsam förolämpad blick gav jag henne pågrund av att hon skrattade åt mig.

"Men hur ska vi nu få reda på vart Felix är?" Suckade jag sedan och drack upp det sista av mitt kaffe. Madison drog ihop ögonbrynen och suckade.

Precis då så plingade min mobil till. Automatiskt vände jag blicken dit och såg Ludvigs namn lysa upp på skärmen. Ett sms hade han skickat. Jag skulle precis svara honom, men istället så stannade jag upp. Om det var någon som skulle kunna hjälpa oss så var det ju Ludvig. Han kände ju till nästan alla i den här delen av staden.

"Madison! Jag vet vem som kan hjälpa oss!" Utbrast jag och reste mig hastigt upp. Madisons förvirrade blick låg på mig medan hon också reste sig från stolen hon suttit på. Snabbt plockade jag ihop våra saker, innan jag rusade ut genom dörren.

"Hallå Oscar, vart ska du?" Hörde jag Madison ropa efter mig medan hon sprang efter mig.

"Jag vet vem som kan hjälpa oss!" Svarade jag och letade efter bilnyckeln till bilen som stod parkerad längre fram. Madison nickade bara.

När jag låst upp bilen så öppnade jag dörren till förarsätet och satte mig framför ratten. Kort därefter satte sig Madison i sätet bredvid och såg förvirrat på mig.

"Det är så att min kompis har lite kontakter överallt. Och med hjälp av honom så kan jag hitta vilket hotell Felix checkat in på."

**********
Vill bara säga tack för kommentarerna på förra kapitlet, men har fortfarande lite ångest över det.

Iallafall, hej! Hur mår ni idag?

Själv vet jag inte, känns som att jag vill göra något samtidigt som jag helst ligger i sängen och äter chips hela dagen.

Ska nog ända ta mig upp ur sängen idag haha.

Varför känns det som att jag är ytligt? Jag skriver ingenting om mig själv här haha. Tycker nog inte det är så värst intressant att skriva om mig själv, mitt liv är inte så intressant rättare sagt hahaha.

Vi ses iaf❤️