Paris baby - foscar

16

2/11-16

I tystnad stod vi och stirrade in i varandras ögon. Jag öppnade munnen för att säga något, men jag fick inte ut ett enda ljud. Hans blick fick mig nästan drunkna i hans ögon och jag kände mig helt knäsvag. Jag visste inte hur jag skulle reagera, min chans fanns ju mitt framför mig. Varför tvekade jag då? Jag trodde att jag redan övertalat mig själv för längesedan att sluta vara den där bortskämda fega lilla killen från London.

"H-hej" Fick jag nervöst fram tillslut. Hans närvaro gör mig fortfarande helt skakig i kroppen, och får min hjärna att tänka oklart. Att jag fortfarande älskar honom är något jag inte kan förneka, hur mycket jag än försökt.

"Hej Oscar" Svarar han helt lugnt, utan att flytta blicken från mig. "Vad gör du här?"

Vad skulle jag svara på det? Jo du vet, jag kom hit för att hoppas på att du var här så jag skulle kunna förfölja dig tills jag vågar prata med dig, vilket jag ändå inte kommer göra. Skulle inte tro det. Han skulle ju tycka jag var dum i huvudet och ännu en gång behöva dra en lång förklaring till varför han inte kan vara med mig just nu.

"Öhm... festar, vad gör man annars här?" En bortförklaring var det bästa jag kunde komma med. Mer klarade inte min röst av att säga. Men Felix såg inte helt övertygad ut. Han gav mig en skeptisk blick och skakade långsamt på huvudet. Min darrande röst lät nog inte så pålitlig, och mitt försök till att låta ärlig hade misslyckats.

"Jag vet inte, men jag hoppas du fattade vad jag sa innan. Jag vill inte ha något att göra med dig just nu. Jag är här i Paris för att vara med om kanske den bästa upplevelsen i mitt liv, och tyvärr kan jag inte låta mitt förflutna hinna ikapp och förstöra det här. Du förstår, det här är min drömresa. Jag har velat resa hit sedan jag gick på dagis, om du vill prata eller något så save it. Jag vill inte höra det, inte här och nu. Ring mig kanske när jag kommit hem, men försök inte följa efter mig eller något liknande igen. Om du fortfarande bryr som du gjorde förut, så förstår du hur viktigt det här är för mig" Förklarade han i en lugn ton, och jag nickade tyst.

Plötsligt ångrade jag att jag kom hit, hans ord fick mig att tänka om lite. Eller ganska mycket faktiskt. Varför försökte jag hålla fast i något som ändå var över, sedan längesedan. Felix hade gått vidare, varför kunde inte bara jag göra det också? Varför var jag tvungen att vara den som tog smällen? Varför kunde jag bara inte inse att min "plan" eller vad det nu var inte skulle fungera. Han skulle inte älska mig igen, hur mycket jag än ville och önskade. Mina önskningar kunde inte ändra på hans känslor.

Så jag vände mig om och gick därifrån. Bort från honom. Mot baren. Kunde jag inte ändra på det, så kunde jag glömma det, iallafall för ett tag. Jag såg inte mig om, jag tittade inte ifall han stod kvar och såg på mig. Jag tittade inte ifall han märkte att jag nyss insett alla mina misstag.

"Någonting starkt" Var det första jag sa när jag satte mig vid baren, på en av de höga stolarna. Bartendern gav mig en snabb tvekande blick, men nickade sedan bara och börja blanda ihop någon drink. Med blick sökte jag efter Ludvig och Madison, men såg de ingenstans. Jag orkade inte tänka på det, faktiskt orkade jag inte tänka på något alls. Så istället betalade jag bara min drink och svepte allt trots att den brände otroligt i halsen, innan jag beställde en till.

*

Klockan var ett, jag hade druckit alldeles för mycket, hånglat med två okända personer, snubblat in i så många att jag tappat räkningen för längesedan och faktiskt inte sett Felix igen på hela kvällen. Ludvig hade skickat ett sms för några minuter sedan och skrivit att han och Madison stuckit hem till honom, och jag hade inte orkat svara. Istället snubblade jag bara vidare på dansgolvet och försökte hitta någon till okänd person för att ha en make-out med.

Jag bestämde mig för att första bästa person jag snubblade in i, skulle bli mitt nästa offer. Så jag vinglade vidare, med ostadiga ben och otydlig syn. Jag kanske borde börja ge mig av och återvända hem, men vad är det för kul med det? Jag behövde ändå komma bort från verkligheten ett tag, och nu var det rätta tillfället. Min hjärna kom knappt ihåg mötet med Felix eftersom jag svept ett glas för varje gång han passerat mina tankar, vilket var nästan var femte minut.

Plötsligt kände jag hur kan fick en hård stöd i sidan, och snabbt vände jag huvudet åt det hållet. Den snabba rörelsen fick mig dock väldigt snurrig i huvudet och hela golvet kändes plötsligt ostadigt. Jag vinglade till och var tvungen att vända ner blicken i marken, alltså fick jag inte syn på personen framför mig. Men det behövdes inte, jag fullföljde min plan och pressade min läppar mot den okända personen framför mig.

Jag hörde honom viska någonting till mig, men musiken var för hög och jag var för full för att uppfatta vad han sa. Istället drog jag honom närmare mig och mina händer letade sig upp i hans hår. Det kändes mjukt, men samtidigt kände jag spår av produkter i det. Lukten av honom var på något sätt bekant, men jag kunde inte komma på varifrån.

Helt plötsligt började ett illamående krypa upp i halsen och magen, och jag var tvungen att dra mig ifrån främlingens läppar. Istället började jag panikartad söka efter en utgång och skyndade mig mot entrén. Väl utanför lokalen där hela festen hölls så sökte jag desperat efter en skyllt där det stod WC eller något liknande. Musiken kändes avlägsen när jag stängde in mig på en toalett och satte mig på det smutsiga golvet. Illamåendet var hemskt, och tillslut fick jag trycka in två fingrar i halsen för att få upp all dricka jag fått i mig.

(Ok this is disgusting, jag tänker hoppa över den här delen haha)

*

När jag kommit ut från toaletten och tillbaka in i lokalen där musiken dunkade, så fick jag syn på personen längre in, jag skyndade mig mot honom och slängde båda armarna över hans axlar, fortfarande var min blick så suddig att jag inte fått någon syn av killen framför mig.

"Du är alldeles för full, kom" Suckade killen och tog tag i min hand för att dra med mig ut ur lokalen igen. Han bad mig att hoppa upp på hans rygg så jag inte behövde snubbla efter honom, så det gjorde jag. Mycket klumpigt, men tillslut var jag uppe. Fortfarande hade jag inte någon aning om vem det var jag satt på, men det kändes tryggt så jag klagade inte. Jag slöt ögonen och lutade huvudet hans rygg. Luften var sval och skön när vi passerade lobbyn. Jag suckade nöjt där jag satt på killens rygg och drog armarna hårdare runt hans hals för att hålla mig fast.

Det sista jag minns var hur två hissdörrar stängdes efter mig och väl inne i hissen började jag nöjt placera sugmärken på hans hals, vilket fick honom att stöna lågt. Sedan var resten av natten väldigt otydligt.

**********
Rösta? (Ba så ni kommer ihåg lixom)

Hej guyss! Back in tha building elr ngt vaaa??

Snälla säg att ni kommer ihåg mig, jag är säkert bortglömd vad tror jag att jag är? -_- Men hoppas verkligen ni fortfarande läser!!

Okej, först vill jag bara säga att denna bok har 5k reads wtfffff.

Och sen vill jag be om ursäkt för uppdateringen tho, IT SUCKS. Förlåt förlåt förkåt (<lollol)

Tredje saken e att jag kanske tänker publicera boken jag pratade om på engelska, skulle ni läsa då? KOMMENTERA!! Annars kan jag skriva den på engelska (spelar ingen roll tho). Isf kommentera också.

Bara snälla kommentera känns så ensamt annars :'((

Vem tror ni den "mystiska killen" e då?;) någon okänd eller någon som Oscar träffat innan tho ;))))))