Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 3: Tåget

Snart 100 visningar! Det är helt galet! Fortsätt att kommentera, rösta och läs. Det minskar väntan innan nästa kapitel kommer. Tack allihopa! c: 

--------

Kapitel 3

Efter bara en liten stund var Gale tvungen att lämna det fina rummet. Rummet där han för sista gången sett sin familj och Katta. Det var så tragiskt att han fick kämpa hårt för att hålla tillbaka tårarna när han steg in i den lilla transportbilen efter Peeta. Han skulle aldrig få se dem igen. Skriket som kommit från Posy ekade fortfarande i hans huvud. Det fick honom att skaka av rädsla och ilska. Han ville inte att hon skulle få se honom på tv, även om hon inte förstod så kändes det fel. Han skulle tvingas mörda oskyldiga ungdomar på regimens regler. Det var inte något barn skulle se, det var inte ens något vuxna skulle se. 

"Ni lyckliga två", kvittrade Effie Trinket plötsligt från framsätet några minuter senare. Gale hade inte lagt märke till henne förräns nu, med en djup suck granskade han det förbigående landskapet utanför glasrutan. Distrikt tolv skred förbi - hans hem. Snart skulle de vara framme vid tågstationen utanför distriktet, en plats som Gale bara läst om i skolan men aldrig besökt. 

"Tänk vad roligt! Ni ska få uppleva huvudstadens glamor och storhet i flera dar! Jag blir nästan avundsjuk. Tänk att få se den med egna ögon för första gången. Har ni aldrig besökt vår fantastiska stad?" Effie vände sig om i sätet och blinkade häftigt med sina långa lösögonfransar.  

Gale ignorerade henne totalt. Han tyckte inte om henne alls. På scen var hon bara löjlig, men här var hon rent ut sagt patetisk. 

"Jag har aldrig varit utanför distrikt 12", svarade Peeta henne, vilket förvånade Gale. Hur orkade han bry sig? "När det inte finns så gott om pengar är det inte lätt." 

"Stackars pojke..." sa Effie medlidsamt. Gale funderade på om hon bara spelade, eller om hon faktiskt brydde sig. Han tippade på det första alternativet. "Men i huvudstaden finns det massor av god mat! Och det är riktigt vackert. Synd att ni inte kommer få uppleva de fantastiska festerna innan ni..." Hennes röst dog bort.  

Innan ni dör, avslutade Gale henne i tankarna. Klart hon förutspådde det, oddsen var inte precis dem gynnsamma. Andra ungdomar i andra distrikt hade tränats för det här. De hade tränats för att döda, medan Gale nästan svultit ihjäl. Varje dag var en strid mot hungern i distrikt 12. Han kom plötsligt ihåg orden Katta sagt för några år sedan: Distrikt 12. Här kan du svälta ihjäl i trygghet.

Plötsligt saktade bilen in, och de fick stiga ur. De leddes fram till tåget som redan var redo för avfärd. Gale tyckte det hela var en aning uttråkande. 

Så fort de alla var på plats i det lyxiga tåget satte det fart, och det var inte sakta. Enligt en fredsväktare gick det här tåget i hastigheten 400 km/h. Vilket var en hastighet som var obegriplig för en som bodde i distrikt 12.  

"Ser du fram emot måltiden senare?" Peetas blå ögon försökte se in Gales där de båda satt vid ett utav fönstren, men han undvek ögonkontakt. Det kändes inte som någon stor mening att bli vän med bagarens son. De skulle ändå tvingas döda varandra om några dagar. 

Gale såg i ögonvrån hur Peeta suckade och vände blicken mot motsatt hål. En tystnad la sig i vagnen medan tåget fortsatte åka i sin snabba fart. 

"Titta." Peeta hade tillslut gett upp. Han pallade inte sitta där helt tyst som Gale själv hade så lätt för. "Jag fattar att du tycker det är jobbigt med slåttern och så, men vad skadar det egentligen om vi pratar?" 

Gale tittade nu på honom. Förvåningen syntes säkert i hans ansikte, men nu tycktes det inte spela så stor roll.  

Eftersom att pojken verkade vänta på ett svar öppnade Gale munnen. "Jag orkar inte prata om det." 

"Okej..." Han verkade nöja sig vid Gales svar, för han nickade förstående. "Vet du var Haymitch är förresten?" 

"Ingen aning", muttrade Gale. 

"Jag måste leta rätt på honom", sa Peeta och reste sig upp. Han lämnade vagnen och Gale blev ensam. Det kändes skönt, han behövde vara ensam. Istället för att titta ut genom fönstret - där landskapet mest liknade en rad av olika gröna och bruna nyanser - gick han och satte sig i en mjuk röd soffa. Tyget den var gjord av var rätt likt möblerna i rummet han sagt farväl i. 

Gale blundade när han tänkte tillbaka på farvälet, när en hemsk tanke slog honom. Han hade inte sagt hur mycket han älskade dem. Fredsväktarna hade slitit dem ifrån honom innan han hunnit säga de viktiga orden. Nu var de borta. Han skulle aldrig få säga hur mycket de betydde. Och det gjorde ont.