Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 13 (Katniss POV)

Katniss behövde inte vänta på att Gale skulle dyka upp på skärmen. Hon behövde inte sitta alldeles paralyserat och se på när karriäristerna skrattade eller när en annan spelare desperat försökte sig på att tända en eld med stela fingrar. För den här gången fanns han redan i bild. Hon behövde inte vänta en enda sekund på att få reda på om han var vid liv.

För det var han.

Kameran hade zoomat in så mycket att varenda detalj var synlig för henne. Gale satt på knä och kramade den som låg på markens händer. Det kunde väl inte vara…?

Det var det. Pojken med brödet, pojken som räddade henne undan svälten och givit henne hopp om överlevnad, låg utsmetad på marken. Likblek och kladdig av blod som fanns överallt på honom. Lite ljusare över hans haka, men samtidigt så hotfullt svart under den lätt ryckande kroppen. Peeta Mellark, bagarens son och hennes räddare, var döende.

I samma sekund som hon tänkte den tanken avlossades kanonen. Den tycktes eka öronbedövande i familjen Everdeen’s bostad långt efter att de sista ljuden från den slukats av arenans klarblå himmel.

Katniss upplevde overklighetskänslor och chock på en och samma gång. Hur kunde pojken med brödet vara död?

Faktan förstärktes ytterligare då Gale kom upp från marken. Det droppade blod från knäna då han sökte skydd bland träden och försvann ur bild med ett darrigt, väsande andetag.

De bytte perspektiv. En flicka med rävliknande drag kom i fokus. Hon böjde sig ner över en fälla hon själv inte gillrat och betraktade en grå, fet kanin…

Katniss stängde av tv:en, vilket fick tystnaden att bli så högljudd att hon trodde den skulle dränka henne.

”Är han död?”

Ett svagt, skräckslaget pip undkom Katniss läppar då hon förstod att hon inte var ensam längre. Prim stod i dörröppningen till badrummet och stirrade på henne. Hennes ögon var röda och svullna av gråt, liksom de varit enda sedan slåttern. Hon klandrade sig själv för Gale’s öde i spelen. För att det var han och inte hon som befann sig på arenan.

Det visste Katniss. Prims mardrömmar hade blivit värre. Och hon kunde ofta höra hur hennes syster mumlade saker om spelen i sömnen. Då hon inte visste att någon lyssnade.

Katniss sov inte heller bra. Och det var under de sömnlösa timmarna hon brukade lyssna på Prims gråt. Medveten om att inte en enda kram eller sång över hennes läppar kunde få bort smärtan. Prim klandrade sig själv, och det fanns ingenting Katniss kunde göra för att få henne att sluta. Skadorna slåttern givit henne satt för djupt för deras vänskap att hela.

”Katniss”, sa Prim nu. Hennes röst var gäll och fylld av oro, samtidigt som hon hela tiden svalde för att visa sig stark. ”Är Gale borta?”

Katniss släppte den mörka skärmen med blicken för att se på sin syster. Hon fick inte ur sig ett ord. Pojken med brödet var borta.

Prim brast plötsligt i gråt. Hon sjönk ihop på golvet och började gunga fram och tillbaka utom kontroll.

Att se Prim så förstörd fick Katniss att vakna upp ur sina tankar. Det knäckte hennes hjärta.

Inom några sekunder satt hon på knä intill sin förstörda syster och höll om henne.

”Schyy”, viskade Katniss. ”Det var inte Gale. Det var Peeta. Gale är okej, han är okej…”

Prim slutade trots det inte att gråta. I ett ögonblick var det som om den istället förstärktes.

Hon grät så länge och så mycket att det tillslut inte fanns någonting kvar, bara tomma snyftningar. Det var då Katniss hade kraft nog att få upp henne i sängen. Trots att det knappt var eftermiddag kröp hon ner intill Prim och började stryka henne över håret. Hon flätade och drog fingrarna genom det gång på gång, samtidigt som hon sjöng för henne.