Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 11: Stöld

Det kändes som om det tog flera timmar innan Gale vågade sakta ner på stegen. Men det hysteriskt blödande örat fick honom tillslut att inse att benen inte skulle fungera mycket längre. Hans hjärta dunkade troget vidare, men alla de övriga kroppsdelarna gnällde öronbedövande att han behövde vila.

Det var först när benen våldsamt började att skaka som han bestämde sig för att hitta ett lämpligt träd att slå läger vid (vilket tog en massa tid). Gale tvingade sina värkande armar och ben att häva upp honom genom grenverken.

Väl ihopkrupen mot stammen några meter upp tillät han sig själv för första gången på arenan att sluta ögonen, om så för bara några sekunder.

Händerna letade sig reflexmässigt upp mot örat. Smärtan strålade som ett spjut genom ena ansiktshalvan och fick honom att bita ihop tänderna. Hårt. Halva ansiktet och håret var nerblött av tjockt, metalliskt blod som vägrade att lämna honom ifred. Inte så länge han var utan vatten att skölja bort det med.

Den brännande torrheten i halsen påminde om törsten. Han gjorde ett försök till att svälja innan han slog upp ögonen. Frustrationen växte.

”De dumma oddsen kan slänga sig åt helvetet”, muttrade han då han ännu en gång baddade sitt bultande öra med en snustorr bit mossa. Han kunde inte låta bli att spotta mot den ojämna marken. Han spottade för ilskan över att han blivit träffad av en annan spelares knivar, för hur dåligt det hade gått vid ymnighetshornet. Men mest av allt spottade han för hela grejen med spelen. Han hatade huvudstaden obeskrivligt mycket. Han kunde varit hemma i Distrikt 12's skogar nu. Jagat med Katta och försett sin familj med mat.

Inte ens den tanken fick honom på bättre humör. Till och med de stunderna var resultat av någonting som huvudstaden skapat. De jagade för guds skull för att inte svälta ihjäl!

”Det sista jag tänker göra är att dö här”, sa Gale nu för sig själv. Orden kändes mer levande när han sa dem högt. Det kanske var korkat och dumstridigt, men han kunde i det ögonblicket inte bry sig mindre.

Han blev med ens medveten om att han helt glömt bort den lilla röda väskan från ymnighetshornet. Gale upptäckte att den kravlat sig långt upp på armen under springturen. Han lutade mycket försiktigt ansiktet och mossan mot stammen när händerna inte längre kunde hålla det usla förbandet på plats.

När han fått av sig den minimala ryggsäcken höjde han handen mot örat ännu en gång. Gale såg till att vara försiktigt då han drog upp den förvånansvärt lätta dragkedjan som sträckte sig som ett fult ärr över packningen.

Snälla, tänkte han. Låt det vara något jag kan använda. Låt det vara vatten och mat.

Där fanns inget vatten, bara ynklig förvaring för sådan. En liten uppsättning av tre små medicinflaskor i glas låg ihoppusslade på den lilla arean. Tillsammans med sju tunna, något mosade, kex, tändstickor och ett par glasögon. Glasögonen var kantiga med både svarta bågar och linser. Det var inte ofta Gale såg glasögon. I sömmen var man alldeles för fattig för sådana rikedomar.

Efter att han bekräftat tre gånger att väskan inte innehöll något mer stoppade han ett lövtunt kex i munnen.

”Jag kan jaga senare”, la han högt till som ursäkt. Det kändes bättre då.

Kexet smakade salt och smulor. Gale tog ett till, och sedan ett till efter det.

När han sträckte sig efter mer hejdade han sig i sista sekund. Istället lät han fingrarna dra igen dragkedjan.

Ingen mer mat förrän jag skaffar fram egen, resonerade han ljudlöst. Läpparna rörde sig, men han kunde plötsligt inte finna energi nog att säga dem högt. Dessutom insåg Gale på riktigt att huvudstaden hörde och såg allt han gjorde. De hade tagit och blottat så mycket av honom redan. Om det var något han ville behålla hemligt, så var det hans egna tankar.