Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 9: Blodbadet

Jag hoppas det inte ska vara allt för tydligt att jag väntat i säkert drygt ett år innan jag fortsatte med den här berättelsen (kapitel 9 och framåt kommer vara helt nyskrivet alltså) Så min skrivteknik kan vara lite förändrad, men jag hoppas inte det ska vara något problem. Jag gör mitt bästa. :)

Rösta rösta rösta på den här berättelsen! Det tycks inte göra mycket, men tro mig, det GÖR det. Jag blir verkligen jätteglad och uppdateringen kommer helt klart snabbare då.

Tack till alla som tagit sig tid och gjort det också! Det är SJUKT att snart 600 personer har öppnat den här fanfictionen. Helt och hållet sjukt. 

Tack <3

_____

Kapitel 9

Cinna drog upp träningsdräktens dragkedja och tillät sig sedan att sucka tungt. Det här var slutet. Snart skulle cylindern bakom Cinnas axel tillåta Gale att stiga in och förflytta honom upp till arenan. Han visste inte vad som skulle hände sedan eller vilken taktik han skulle behöva ta till. Människor skulle dö där uppe, de svagaste skulle gå upp i rök på bara några ögonblick.

"Var stark." Cinna la händerna tryggt på hans axlar precis då cylindern öppnades.

Gale svalde hårt och nickade sakta. Han gick förbi sin vän och försökte lugna ner sig då cylindern slöt sig omkring honom. Det blev obehagligt tyst. Han kunde bara höra sitt bultande hjärta och sina ansträngda andetag. Till och med de allra tystaste ljud som rört sig i hans omgivning var borta.

Plötsligt verkade hans utrymme bli mindre, det kröp till ingenting och Gale boxade desperat mot glaset. Svetten letade sig fram och han flåsade tungt då cylindern började stiga. Det sista han såg var Cinnas ansikte. Hans mun som formade ord som inte gick att höra, Gale kunde bara gissa.

Sedan omslöts han i mörker.

Efter vad som känts som ren tortyr i evigheter bromsade hissen in och ljus flimrade fram. Först såg han inte någonting. Han upptäckte inte ens att glaset lämnade honom ensam på en plattform då den försvann ner i mörkret.

Gale skuggade ögonen genom att lägga högra armen över pannan. Det hjälpte inte direkt. Hans ögon vägrade vänja sig vid den plötsliga ljusförändringen.

Det sprakade till omkring honom och spelledarens röst ekade ut över arenan.

"Nu är det dags! Låt oss räkna ner till de 74 hungerspelens början tillsammans!" Gale spejade sig omkring då han tillslut kunde urskilja grönskan och de 23 andra plattformarna med spelare på. Arenan var en skog! I allt detta kaos kunde han otroligt nog se ett ljus. Detta var hans hemmaplan.

59, 58, 57... Hela arenan skallrade då nedräkningen började. Gale tänkte att hela världen förmodligen satt och räknade ner mot de tävlandes undergång. Och ivrigast av alla att få se det hela var huvudstaden.

Blod kan ses som vackert på rätt offer, tänkte han och slog ihop käkarna. Ilskan över att han behövde göra det här genomsyrade honom med all kraft. De tvingar barn att döda barn. Hur sjukt är inte det?

Gale skakade på huvudet. Vad höll han på med egentligen? Om han inte skärpte till sig nu så skulle det vara han som blev dödad. Ett offer i blodbadet.

Han tittade sig omkring. Sakerna vid det glänsande ymnighetshornet såg så lockande ut att Gale fick skärpa sig för att inte springa fram innan nedräkningen avslutats. Om han bara fick tag på en kniv, lite vatten och några tändstickor... Då skulle han kanske kunna klara sig. Gömma sig i ett träd, fånga gnagare och fåglar med snaror och sedan komma fram när allting var över. Det lät som en bra plan i hans öron.