Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 5: Haymitch

Fortsätt kommentera, rösta och läs för snabbare uppdatering! Gladast blir jag för kommentarer ;P 

Ett stort tack till alla som läser! <3 

--------- 

Kapitel 5

Gale vaknade när de ljusa solstrålarna började leta sig in genom gardinerna. Han gäspade högljutt innan han samlade kraft för att gå upp. 

Bara tio minuter senare lämnade han sitt rum, för att sedan komma till kupén där de ätit middag dagen därpå. Han kunde inte låta bli att undra över hur det gått för Peeta föregående dag. Det skulle inte förvåna Gale om han varit uppe flera timmar längre bara för att ta hand om deras medvetslösa handledare. Det fanns service för att ta hand om sådant, varför i hela världen gjorde han det frivilligt? 

"Välkommen!" kvittrade Effie där hon satt vid bordet tillsammans med Peeta och Haymitch - vilket förvånade honom en hel del. "Ät, för idag är det en stor, stor, stor dag!" 

"Vad är det stora i det hela?" retade Gale och satte sig vid bordet. Han tog ett bröd från en korg så stor och full att innehållet skulle räcka för familjen Hawthorne i flera dagar. 

"Ni ska ju till huvudstaden!" svarade Effie entusiastiskt utan att märka ironin i det hela. 

"Men oj så stort." Gale kunde inte undgå att bli en aning irriterad. "Jag bryr mig inte om någon huvudstad. Faktiskt så bryr jag mig bara om att få komma hem." 

Plötsligt började Haymitch skratta hysteriskt. Han råkade spotta ut maten han hade i munnen och få en kaffekopp i porslin att gå i tusen bitar. 

Peeta tittade förvirrat på honom, Effie såg helt förstörd ut och Gale visste inte riktigt hur han skulle reagera. Under hela deras tid på tåget hade Haymitch bara supit sig full och svimmat.  

"Han gillar jag!" flämtade Haymitch fram mellan skrattattackerna. "Äntligen någon med lite humör!" 

"Tyst med dig Haymitch", fräste Effie, vilket fick honom att sluta. "Hyfs." 

Haymitch gav henne en grimas och tog sedan emot en ny kopp kaffe av en förbipasserande servitris. 

Efter en lång tryckande tystnad öppnade Peeta munnen, med blicken vänd mot deras handledare. "Har du inget att säga? Inför spelen måste vi veta hur man ska gå till väga för att vinna." 

"Åh", sa Haymitch och la huvudet retsamt på sne. "Vill du ha ett råd? Jag vet ett: Håll dig vid liv." Han brast ut i skratt igen. 

"Mycket roligt, verkligen." Peeta såg argt på honom.  

"Lugna ner dig", sa Haymitch med ett flin. 

Gale märkte först nu att Effie inte längre satt vid bordet. Han tänkte att hon säkert gått för att pudra på ännu ett lager med smink, samt för att slippa en vis handledare. Det var klokt gjort av henne. 

"Hur ska vi göra?" Peeta var desperat över ett lämpligt svar, det märktes tydligt på honom. 

"Inse fakta, pojk. Ni är dödsdömda." 

"Tack för frukosten", sa Peeta spydigt innan han lämnade rummet. Det var inte lätt för Gale att inte hålla med. Han avskydde Haymitch för att han sa så. Även om oddsen inte var på hans sida, borde det finnas en chans. En chans att ta sig hem igen.  

"Jaha, hemskt vad alla är tjuriga." Haymitch kastade sig efter en orange söt sörja i burk och gröpte ut lite med en sked. 

"Kanske för att du är så elak?" föreslog Gale.  

"Jag säger bara sanningen." 

"Det vet jag. Men det måste väl finnas en chans i världen att jag vinner?" 

Handledaren tog ännu en kaffe innan han svarade. "Dina chanser ligger ungefär på noll. Dessutom har du lurat regimen på slåttern. De kommer göra allt för att ta död på dig." 

"Va?" Gale förstod inte att det kunde göra skillnad. 

"De kommer inte tillåta dig att vinna. Och om du på något sätt lyckas med det, så kommer de se till att straffa dig rejält." Han svepte koppens mörka innehåll och reste sig. "Du har rubbat på deras regler. Välkommen till helvetet." Och med de orden lämnade handledaren kupén.

Medan tåget rullade in i huvudstaden stod Peeta med näsan tryckt mot fönstret. Han vinkade och log mot de hundratals människorna som samlats för att hälsa deras nya spelare välkomna.  

"Kom och titta!" Peeta vände sig om och såg på Gale där han satt i rummets enda soffa. "Det är otroligt!" 

Gale svarade inte, han hade ingen större lust att vinka åt personerna som skulle sitta och se på när han slogs för sitt liv på arenan. Det var de inte värda. Inte någon av dem. Han ville heller inte se huvudstaden. Han ville inte vara här överhuvudtaget.