Gale Hawthorne - A piece in their game

Kapitel 7: Träningscentret

300+ som läst! (Eller i alla fall öppnat berättelsen) Det är helt sjukt! 

Helt enkelt alldeles för svårt att ta in! 

Om ni gillar det, rösta gärna upp eller lämna en kommentar. Det stärker mig något enormt! Och tack för att ni läser! <3 

-

Gale slungade svärdet med all sin kraft mot närmaste träningsdocka. Eggen genomborrade hjärtat med ett dovt bekräftande ljud. Det kändes inte alls bra, det hade det inte gjort på någon av alla dessa dagar i träningscentret. Idag var sista dagen, och då hade han börjat inse att det var allvar. De andra var skickliga, riktigt skickliga. Medan han suttit och vägrat röra ett vapen på flera dagar så hade de mest klena och yngsta tränats upp till riktiga mördare. Det var hemskt att se, men nu - på den sista tiden på centret - så hade han inset att det inte var lönt. En kniv skulle sitta i hans bröst redan vid ymninghetshornet. Gale ville inte dö, inte på regimens villkor. Han visste inte hur han skulle komma ut ur den här hemska sitsen. Mest av allt ville han rymma... tillbaka till sitt hem.  

"Ey, tolva." Gale tittade förvånat upp. Under hela sin vistelse i träningcentret så hade han inte blivit tilltalad. Nu stod den monstruösa blonda pojken framför honom med armarna kaxigt i kors. 

"Snyggt." Pojken gjorde en nickning mot dockan. "Mitt i prick." 

"Visst", sa Gale och ryckte på axlarna. Han vände sig om för att lämna stationen. Han hade ingen större lust att träna med pojken från ettan, även om det skulle ge honom en fördel i spelen. 

"Jag är Cato", ropade han efter Gale, precis som om han inte fattade vinken. "Vill du träna med oss?" 

Gale behövde inte ens vända sig om för att förstå vilka Cato menade. Såklart var det de tre andra karriäristerna. Tillsammans var de fyra oslagbara, ett faktum som Gale totalt ignorerade. Han tänkte verkligen inte samarbeta med dem, även om det var det de önskade. Han var bättre än så. 

"Jag jobbar ensam", svarade Gale nonchalant och gick runt ett hörn mot en annan okänd station. På något vis kände han sig stolt över sitt val. Karriäristerna ville åt honom, men han ville inte jobba med dem. Det kändes stark, men Gale visste inte om det var det i slutändan. Kanske det beslutet han nyss tagit nyss bestulit honom hans framtid?

"Dags att visa spelledarna vad ni går för", informerade Haymitch och gnuggade sig i sina trötta ögon. Tydligen var det inte tillåtet att dricka i korridorren där de höll hus, vilket ledde till att Haymitch hunnit bli bakfull istället för full. Gale föredrog nästan den berusade versionen av honom framför den här. 

"Vad ska vi göra då?" undrade Peeta. 

"Vad är din styrka?"  

"Jag kan..." började han, men kunde inte avsluta den meningen. 

"Problem", gäspade Handledaren retsamt. "Bäst att du bestämmer dig kvickt." 

Gale iakttog Peeta där han stod och blängde på Haymitch. Till hans förvåning slätade han ut sin grimas och blev lika taggad och nervös som tidigare. Inte det minsta spår av ilska syntes snart i hans ansikte. 

"... skulle bli förvånad om du kunde göra det minsta", sa Haymitch och kisade åt Gale, som insåg några sekunder för sent att det var honom han pratade om. 

"Jag kan visst", fräste han och knöt ilsket nävarna.  

"Men vissa det då!" spottade handledaren överlägset ur sig. 

"Jag gör som jag vill", sa Gale högt och la märke till Peetas förvånade min någonstans i bakgrunden.  

Haymitch bara skrattade och hostade våldsamt. "Du är död inom en sekund om du inte väljer att prestera." 

De båda spelarna iakttog hur handledaren vände sig om för att lämna dem ensamma. Gale blev glad att han gick. Han orkade inte med hans tjat längre. Det fick en bara att bli på sämre humör. 

"Lycka till, Peeta!" ropade han över axeln och bjöd till och med på ett leende. "Jag tror på dig!"

"Hawthorne, Gale. Distrikt 12." Med ett brus försvann den förstärkta rösten samtidigt som Gale reste sig upp från bänken. Rummet, som för bara några timmar sedan varit fullt av nervösa spelare, var tomt förutom han själv. Det var bestämt att Distrikt 1 alltid hade nöjet att få börja visa sina färdigheter för spelledarna, tät följd av taggade 2:or, 3:or och så vidare. Gale var sist. Peeta hade redan lämnat rummet och satt säkert i denna stund och njöt över att ha spektaklet överstökat. Gale längtade till han kunde göra detsamma då han också lämnade rummet efter sig.

"Jaha..." sa en fet gubbe nu uppifrån plattformen där spelledarna höll till. Han kisade ner mot en bunt med papper i hans hand. "...Gale...Havton." 

"Hawthorne", rättade Gale tyst honom. Men gubben lyssnade inte, istället skrattade han roat då en ung avox serverade honom ett glas med rött vin. Först nu la Gale märke till hur blossig personen var i ansiktet då han tog en klunk av vinet. Toppen, det här påminde honom bara om sin vettlösa handledare. 

Tillslut harklade sig Gale högljutt. Han stod inte ut med deras trevliga stämning uppe på plattformen medan han skulle försöka imponera på dem.  

Otroligt nog fick de tyst på sorlet av prat och skratt då alla riktade sina ögon mot deras sista spelare. Tystnaden var så påträngande att Gale plötsligt blev riktigt nervös. 

Han bestämde sig för att avfyra en pil mot tavlan några tiotals meter bort. Det var inte direkt hans styrka, men något som kanske kunde fånga deras uppmärksamhet. Med all sin viljestyrka tog han upp en smidig båge och siktade mot tavlan med en perfekt täljd pil. Vapnet han höll i sina händer var så annorlunda mot de Katniss hade i sin ägo hemma i Distrikt 12. Trots att det på sätt och vis var samma vapen.  

Precis innan han lätt pilen fara iväg mot sitt mål insåg Gale en sak, han skulle inte klara det. Det perfekta i hans hand var främmande. Något han inte kände igen. Pilen satte sig i utkanten av tavlan med en stöt som ekade genom hans kropp och gjorde honom ännu mer sårbar. Han hörde de spridda fnissningarna då uppmärksamheten, som nyss varit hans, gick förlorat. 

Nej, tänkte han och Haymitchs ord spelades upp inom honom gång på gång. Du är död inom en sekund om du inte väljer att prestera.  

Gale la tillbaka bågen. Kanske han skulle satsa på det han var bäst på trots allt. Fällor. Ointressant, men nödvändigt om det var mat man var ute efter. En idé om att rubba på hans klassiska fällor och snaror började smidas i hans huvud...

En stund senare borstade Gale bort smutsen från sina händer av ren vana. Såklart var de rena trots det hårda jobbet han nyss slutfört. I huvudstaden hade han inte sett det minsta koldamm eller smuts på hela sin vistelse där. 

Framför honom stod en avancerad fälla han aldrig tidigare byggt. Den bestod av en massa små delar som skapade en enorm mördarmaskin. Han bara väntade på att få utlösa den, men först var han tvungen att uppmärksamma publiken. 

"Jag är klar", ropade Gale överröstande. 

En kvinna med läskigt långa ögonfransar blinkade uttråkat åt honom. "Då ber vi dig att lämna utrymmet." 

"Nej, jag är inte klar här. Jag är klar med det jag ska visa er."  

Hon höjde förvånat på ögonbrynen och tecknade åt sina arbetskamrater att titta på.  

Gale log då han nonchalant grep tag i ett rep bredvid honom. Det utlöste en kedjereaktion som fick spelledarna att blekna. En sten slungades iväg mot en bräda som i in tur skickade iväg en handfull grus åt motsatta håll. Småstenen träffade en annan utbyggnad som hjälpte till med att räta till en annan stor bit. Efter ett antal svårt genomförda punkter slungades tillslut ett dussin knivar ut och träffade exakt de platserna Gale tidigare markerat. Om någon skulle binda ihop knivarnas position skulle det bilda en perfekt cirkel.  

"Tack", sa Gale och nickade nöjt mot plattformen. Där spelledarna inte kunde förmå sig att stänga sina munnar. Han var glad att han följt sitt eget hjärta och inte gjort det man förväntade sig av honom. Möjligtvis var det här en unik 'uppvisning' som kunde leda honom till höga poäng. Gale hoppades att det skulle bli så.