The Dark Luna

Kapitel 20

☆

"Shad hur länge har vi varit här?" Gnyr jag genom mörkret.
"Fem minuter sen du kom" suckar hon och jag kan nästan känna hur hon rullar med ögonen åt min otålighet.
Borde inte något hända nu?
I samma ögonblick som jag tänker orden hörs en väsande röst, långt ifrån men ändå rätt intill.
Shadow hör det också och kryper ihop bredvid mig.
Ännu en röst hörs, denna mycket mjukare, men hårt ansträngd, en kvinnoröst. Denna rösten kändes bekant på något sätt...
Inte på ett dåligt sätt... det kändes... ovanligt bra....
"Sky" viskar Shadow och jag känner hennes hand över min arm.
Hon känner det också...
Jag reser mig skakigt och tar tag i Shadows hand och drar upp henne också.
Hon tar ett starkt grepp om min hand och vi går försiktigt framåt, mot rösterna.

"Vad menar du?!" Hörs den mjuka rösten nu nästintill skräckslagen.
"Sun lyssna på mig!" Hörs den väsande rösten igen som värkade prata med kvinnan vid namn Sun.
"Jag tänker inte lämna ifrån mig mina döttrar!" Hörs nu kvinnan, jag antog var Sun. Hon lät rädd...
"Du har inget val! Tvillingarna har enorma krafter! Du kommer möta dom igen, men tills dess, måste dom gå skilda vägar, inte känna till den andras existens och ännu viktigare, inte känna till dig."
Det kom nu något svagt bekant över den väsande rösten.
Jag kunde bara inte sätta ut vem det var...
Ett starkt vitt ljussken flög genom mörkret och scenen började spelas upp, en kvinna, med samma chokladbruna hår som mig men med Shadows vågor, med våran bådas gul/gröna ögon och ett oroat ansiktsuttryck såg på en man i huva som täckte hans ansikte.
Dom stod en bra bit ifrån oss men man kunde se dom tydligt genom det nya ljuset.
"Men dom... jag..." stammar kvinnan fram och ser bedjande på mannen.
Först nu märker jag hur Shadow har lämnat min sida och står precis framför kvinnan och ser rakt in i hennes ögon.
"Jag är ledsen Sun, jag skulle ha berättat dethär för dig tidigare men det går en profetia, när tiden är inne så kommer dina barn att mötas, dom kommer att bekämpa många mörka ting, växa berg, skapa sjöar, härja skogarna, men tills den tiden är inne, bör dom inte känna till den andres existens, ingen bör få veta, för deras säkerhet Sun, för deras liv!" Mannens ord dör ut och jag vänder min blick mot kvinnan, hon står som förstenad och faller sen ner på den fortfarande mörka marken och Shadow går runt scenen och betraktar den nogrant för att inte säga skrämt.
"Sun..." upprepar mannen som helt ignorerat att kvinnan fallit ihop på golvet.
Nu står Shadow precis framför mannen men han ignorerar henne helt.
"Två skiftare, tvillingar, systrar, skall en dag födas, dom skall växa upp utan att känna till sin sanna identitet, när tiden väl är inne skall dom komma att förena sin krafter till ett, dom skall resa skogarna, regera bergen, skapa vägar över varje hinder, stärka vargarnas släkte till tusen, dessa barn är månarnas systrar." Den väsande rösten avtar, kvinnan som sitter på marken drar ett rosligt andetag innan hon svarar.
"Jag gör det" scenen försvinner i samma ord som Shadow yttrar ordet jag upprepat för mitt inre ett antal gånger vid dethär laget.
"Mamma" Ljuset försvinner och vi slungas hårt genom mörkret jag slutar ögonen hårt och när jag slår upp dom igen känner jag dom blöta löven under mig. Jag ser upp i trädkronorna och bakom dom den mörkgrå himlen, kylan biter mig och jag slungar mig hårt upp från marken och möter Shadows skräckslagna blick.
Jag sluter ögonen och försöker än en gång ta in all information och drar sen ett djupt andetag och hinner bara öppna munnen innan Shadow tar till orda.
"Sky... Jag vet vad det var som tog mig till detdär... mörkret... och vad som tog dig till mig" fortfarande med slutna ögon nickar jag till svar och låter henne fortsätta.
"Dom mörka krafterna han pratade om..."
Jag nickar.
"Tror du att det kan ha varit andra eller... oss själva?" Stammar hon och ser på mig och jag kan ser skräcken i hennes ögon. Dethär skrämmer mig också.
Kan det vara oss? Ska vi skydda oss från oss själva?
Okej näääpp tho deep.... Wow jag lyckades med en Alva brytning här...
"Shad jag tror inte det handlar om oss..." jag suckade och funderade på om jag skulle berätta vad som hänt påväg mot henne och mörkret.
"Jag såg något... påväg mot dig" började jag tveksamt.
"Jag tror vi måste ta oss härifrån, lämna allt, om dendär mannen i kappan hade rätt så är vi bara en fara för dom andra, vi måste dra!" 
Hon ryggen tillbaka vid mina ord, jag kunde förstå det. Det var trots allt hennes flock, hennes mate, hennes liv, som jag bad henne att lämna, det var nästan förvånande att hon inte bara slog till mig i ansiktet men hon bara stod där. Helt lugn, helt stilla.
Tills hon tillslut drog ett djupt andetag.
"Okej" svarar hon tyst och tonlöst och skiftar sen. Hon nickar lite med huvudet och jag förstår vinken och skiftar också jag ner till marken.
Eller tja... ner och ner vi var fortfarande i nästan samma höjd.

Hon såg på mig för något ögonblick innan hon vände sig om och sparkade sig loss från marken i ett enda långt språng och jag var snabbt efter, vi rusade över markerna och jag kände vinden slita i pälsen, jag älskade denhär farten, alla problem slets ut ur kroppen och flög iväg med vinden bort från mig, bort från Shad.  Bara bort, bort med vinden.

SISTA FUCKING KAPITLET HAR JAG FÖRSTÖRT NÅGONSIN LIV????
Hellu, I'm still alive.  Nämen det tog inte så extremt lång tid denhär gången väll? Dethär var sista kapitlet alltså... Jag hoppas alla kommer läsa uppföljaren *host* läs uppföljaren *host* när den kommer *host* ut....  om ni vill veta slutet.
Vad tror ni kommer hända i uppföljaren? Ingen vet, ingen vet... hehehe jag gör!
Ha det så himla bra också hörs vi... När hörs vi... snart!