The Dark Luna

Kapitel 1 del 2

Jag rusar iväg mot flocken. Alla står redan samlade och krigsredo i vargform.
Jag går försiktigt fram mot Alfa och Luna och skiftar till min nattsvarta varg och ställer mig vid Alphans högra sida.
Jag känner plötsligt doften. Den slår mot mig som en storm av minnen. Minnen av mina biologiska föräldrars dödsdag.
Blue Moon.
Ett hat sprider sig inom mig, ett hat jag aldrig känt förut.
Jag ska döda dom alla!
Plötsligr ger Alfa första ordern.
'Framåt!'
Hela flocken börjar gå framåt med sänkta huvuden.
Blue Moon gör detsamma.
'Högre!' Båda flockar börjar små springa mot varandra.
'Atackera' Båda flockarna anfaller, hela flocken pressar sig till det yttersta och flyger fram i attack.
Jag siktar in mig mot en vanligt brun varg som ger utsrålningen av att vara en gamma.
Jag springer mot henne och kastar mig över henne med hela min tyngd.
Hon andas kraftigt ut och hamnar på rygg under mig.
Jag tar ett fast grepp om hennes nacke och ska just vrida om när jag plötsligt känner ett stort tvivel.
Hela min värld stannar upp för en sekund men det är länge nog för att hon ska hinna dra sig loss och slå till mig på nosen.
Att du vågar!
Jag skuter undan ångern och välter ner henne på marken under mig.
Jag biter hårt tag i hennes nacke och utan tvekan vrider jag om.
Jag känner hur Blue Moon medlemmen slappnar av i hela kroppen och faller till marken i människoform. Död.
En flicka lite äldre än mig med rött hår och ljus hud ligger med öppna livlösa ögon på marken framför mig.
Jag dödade henne...
Mer hinner jag inte tänka förrens någon hårt knuffar in mig i ett träd.
Jag snubblar men reser mig enkelt igen.
En gråbrun varg står framför mig med gröna lysande ögon och en läskig glimt i ögonen.
Han är omöjligt lika lågrankad.
Utan att tveka kastar han sig över mig och trycker upp mig mot trädstammen.
Han försöker bita mig i halsen men jag ryggar undan och sparkar honom i magen så att han släpper mig.
Nu får jag min chans och hoppar upp på honom och biter tag i hans hals.
Han slappnar plötsligt av och slutar göra motstånd.
Det gör han nog rätt i...
Men det räddar honom inte, jag ska just knäcka hans nacke när någon våldsamt drar mig från honom.
Jag står plötsligt öga mot öga med en brun fläckig varg, jag känner att hon inte är lika stark som den andra men hon verkar inte ha några planer på att ge sig utan strid.
Jag slår henne över nosen, hon kvider till och försöker att göra ett utfall mot mig som jag enkelt blockerar.
Jag puttar henne hårt in i en trädstam och hon svimmar av.
Jag vänder mig om och ger den jag höll på med innan en ordentlig smäll över ansiktet.
Han verkar få ont men tar ingen större skada. Du börjar gå mig på nerverna!
Han gör ett utfall mot min nacke som jag duckar undan.
Jag svänger runt och kastar mig upp på hans rygg så han faller till marken.
Jag får ett hårt grepp om hans nacke och vrider om utan att tveka.
Jag släpper honom och hoppar undan utan att ens se mig om mot den döda kroppen bakom mig.
Jag börjar sikta in mig på en vit varg men då plötsligt hörs ett förtvivlat tjut från flocklänken och jag lägger mitt intresse till den och vänder mig om för att se den vidrigaste syn jag någonsin har sett.
Min Luna ligger där på marken, min ståtliga en gång snövita Luna ligger där med mörkt blod som färgat pälsen röd och tårar som rinner från ögonen.
Jag ser henne skifta, ser hennes kropp spänna sig en sista gång innan den slappnar av för att aldrig mer röra sig igen.
Min Luna, är död.
...................................
Så då var kapitel ett helt klart. Jag började ganska fort och är inte van att skriva strider så hoppas det inte blev för rörigt.