The war | V.B

Kapitel 1

{23 november 2016}
Jag befinner mig just nu i Linköping, mer exakt på Skyscrapers turnébuss. Vi har åkt igenom ganska många städer och har minst lika många kvar innan jul-turnén är slut.
-Falli, KOM!
Jag suckar och ställer mig upp för att sedan gå till killarna som sitter vid en stor tv.
-Sätt dig här, säger Ville.
Jag gör som han uppmanar mig och han lägger snabbt ena armen runt min midja utan att ta bort blicken ifrån tv:n.
-Kolla, dethär är ju fusk..
Jag vänder blicken mot hans kontroll och sedan mot tv:n, då jag inte förstår något kollar jag mot Andreas som bara rycker på axlarna.
-Men jo, Falli säg att han fuskar!
-Hur ska jag kunna veta om han fuskar? flinar jag mot Anton som ser ut som en sur femåring.
-Komigen Falli.. säger Vilhelm och snurrar sitt finger runt en hårslinga i mitt bruna hår. Du gillar ju mig mer än honom..
-Hallå det är inte rättvist, du kan inte göra sådär ju! gnäller Anton.
-Sorry men jag har ingen aning om nån av er har rätt, säger jag och lipar åt båda av dom.
Anton ger Vilhelm en arg blick, Ville är snabb med att peka finger åt honom. Jag ler och skakar på huvudet, sen sätter jag mig i skräddarställning i soffan. Ville tar min hand med den han förut höll om mig och lägger kontrollen på bordet framför oss.
-När är nästa spelning? frågar jag för att få dom bli lite gladare.
-Imorn, vart är vi förresten? frågar Anton.
Jag ger honom en menande blick som han besvarar med en oskyldig min.
-Förlåt mig för att jag inte håller reda på alla 20 000 städer vi åker till då.
-Och minnet kommer bara bli sämre, säger Andreas.
-Synd om dom som ska ta hand om dig när du e gammal, fortsätter Ville.
Jag skrattar till och Anton sätter sina armar i kors runt magen.
-Den som kommer ta hand om mig i framtiden kommer att vara den lyckligaste varelsen i världen, muttrar han.
Jag flinar och skakar på huvudet.
-Och den varelsen kommer till 99% vara en hund.

{Nästa dag}
Skyscraper har just nu en spelning i parken vid Linköping, jag är ute i publiken och småpratar lite med de första jag ser som vanligt. Skyscraper har verkligen fått fler fans, flera hundra brukar stå och kolla vid varje spelning. Just nu står jag och pratar med två tjejer som både är fans för Skyscraper och för mig.
-Hur är Vilhelm? frågar plötsligt en tolvårig, blond tjej.
-Ähm.. skrattar jag nervöst. Jadu, han är ju en ren stockholmare..
Båda tjejerna stirrar drömfullt mot killarna, jag flinar lite åt hur roliga de ser ut.
-Du har sån tur, säger brunetten.
-Ja, säger jag med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag slänger blicken mot min pojkvän. Jag har väll det antar jag..
Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag vilken slump det faktiskt var att jag mötte Vilhelm. Hade jag och Julia inte gått till just den platsen i Stockholm vid just den tidpunkten, eller ens fått ledigt under dagen för våran lärare, så hade jag troligen aldrig mött någon av de som idag betyder mest för mig i mitt liv.
-VAFAN GÖR DU HÄR??!
Jag vänder blicken mot riktningen som ropet kom ifrån då jag har en känsla av att hon pratar om mig. En tjej med mörkt hår har fått stora delen utav publikens uppmärksamhet.
-Hey, ta det lugnt, säger ordningsvakten som inte så står långt ifrån oss.
-FATTAR DU INTE ATT DU INTE ÄR BRA FÖR HONOM??
Jag får en rynka mellan ögonbrynen och vrider huvudet snett, så jag alltid brukar göra när jag inte förstår.
-VILHELM FÖRTJÄNAR NÅGON MYCKET BÄTTRE OCH SNYGGARE, HAR DU INTE FATTAT ATT DU BARA FÖRSTÖR HANS LIV?
Jag får en tanke om att hon kanske kan har rätt, men skakar snabbt av mig den. Jag hejdar mig precis innan jag ska säga till henne att vara tyst, regel nummer ett av att vara 'känd' är att ligga så lågt som möjligt och att undvika konflikter.
-HAR DU BLIVIT HELT STUM ELLER? DU KANSKE HAR INSETT ATT VILLES LIV SKULLE VARA SÅ JÄVLA MYCKET ENKLARE UTAN DIG. ANTON OCH ANDREAS ÄR MED DIG FÖR ATT DU TVINGAR DOM, DET FATTAR DU VÄLL HOPPAS JAG??!
-Jag..jag.. stammar jag fram då jag känner att jag är tvungen att säga något.
Men mer vågar jag inte säga, för någonstans inom mig känner jag att hon inte kan ha mer rätt. Deras liv skulle både varit enklare och bättre utan mig.
-Fanny, kommer du här?
Jag vänder mig mot säkerhetsvakten som pekar mot ingången backstage. Jag slänger försiktigt en sista blick på tjejen innan jag går in igenom porten med säkerhetsvakten efter mig.
-Du bo..
Medans vakten pratar tänker jag på något helt annat, om att jag bara är en onödig tyngd på både turnén och för Ville över huvud taget. Jag är som en tung sten som de släpar runt på och som gör deras liv svårare än det behöver vara.
-Lyssnar du ens?
Jag vänder snabbt upp blicken ifrån golvet och ger en ursäktande min mot vakten.
-Ähm, nej, förlåt, säger jag. Jag har bara så mycket att tänka på nu och.. vad sa du?
-Att du borde vara backstage i framtiden, publiken är inte så snäll som den kan verka ibland.
Jag nickar, vakten vänder blicken ifrån mina ögon till något bakom mig. Jag hinner inte vända mig om innan jag har två armar runt min midja och ett huvud på min axel. Jag lägger mina händer på Vilhelms armar men flyttar mig inte mer.
-Hej, ni var jättebra, säger jag och försöker glömma det ja nyss tänkt på.
-Tack, men vad hände förut? Och vem var tjejen?
-Inte ett fan direkt, säger jag så lågt att de inte ska höra.
Då ingen hör något svar så svarar vakten åt mig, tack så mycket (ironi).
-Det var någon som blev upprörd över att se Fanny där, jag var tvungen att ta in henne för att slippa konflikter. Jag är ledsen men det var för hennes egen säkerhet.
-Nejnej, säger Ville som fortfarande står med armarna runt om min framsida. Det var bra, tack.
-Det är mitt jobb, säger vakten med ett leende och går sedan ut ur rummet.
Vilhelm släpper mig och ställer sig istället framför mig så att vi får ögonkontakt. Han tar min hand och ger mig en allvarlig blick.
-Gjorde tjejen något mot dig? Slog hon dig?
Jag ler åt att han bryr sig om mig så mycket och tar tag i hans andra hand så att jag håller i båda.
-Om ord inte skadar så nej, svarar jag.
Han ler lite och drar in mig i en sån kram som bara han kan ge. Jag tänker på de ord jag nyss sagt och sedan på vad flickan sagt till mig; "Du är inte bra för honom", "Du förstör hans liv", "Villes liv skulle varit mycket enklare utan dig". Jag känner skuld inom mig, hur en bit av mitt självförtroende försvinner och jag ryser snabbt av känslan. Kan ord skada en?