The war | V.B

Kapitel 2

{23:25}
Alla sover just nu i sängar då det är konsert imorgon i Göteborg, och med alla menar jag alla förutom jag. Min mobil har varit mitt tidsfördriv ända sedan de andra somnat. Efter att ha gått igenom ask och Twitter så öppnar jag Instagram. Utav ren vana går jag direkt in på min profil, jag får ett leende på läpparna när jag ser siffran 150k över ordet 'följare'. Jag bestämmer mig för att lägga ut ett "tack-inlägg", eftersom att jag ofta inte lägger ut bilder som jag tagit nyss så väljer jag en som jag tagit förra veckan under kvällen där Vilhelm står med ryggen mot mig och tittar ut över havet.
"Hejj, tack så himla mycket för 150k followers! :* Ni är bäst och utan er vore jag inget. Ta hand om er och godnatt. <33"
Jag trycker på lägg ut och uppdaterar direkt notiserna för att se folks kommentarer. Då det mest kommer in likes går jag in på bilden och in på kommentarsfältet för att lättare kunna se dom. Många kommentarer som "1" och "first" finns i början, så jag bläddrar ner lite. Jag ser många grattis-kommentarer och ler för mig själv, men leendet upphör när jag fortsätter att skrolla neråt. Grova kommentarer som att jag förstör Vilhelms liv, är ful, korkad och mycket mer tar över mitt synfält. Jag fäller en tyst tår, visst har jag fått hat förut men aldrig såhär mycket och såhär grovt.
Jag släcker mobilen och lägger den på golvet. Jag försöker att tänka på något annat men så fort jag stänger ögonlocken ekar ord som "nolla", "fula idiot", "hon tror att hon är någon" och "alla skulle må mycket bättre utan henne" i mitt huvud. Jag funderar i någon minut på att lägga mig hos Ville, men bestämmer mig fort för att inte väcka honom på grund av mina problem. Jag tar ett djupt andetag, något säger mig att jag inte kommer få en blunds sömn inatt.

{11:20}
-Falli sluta sova nu..
Jag öppnar snabbt ögonlocken och sätter mig rakt med ett ryck. Vi sitter på ett tåg som ska ta oss in till Göteborg, då jag inte fick någon sömn alls inatt så har jag slumrat till ett antal gånger på tåget. Jag kollar ut genom fönstret men vänder snabbt tillbaka blicken mot Ville då ljuset är för starkt för mina nyvakna ögon.
-Varför somnade du inte igår? frågar Anton som sitter med Andreas framför oss.
-Men jag har ingen aning! säger jag en aning för irriterat. Kan inte bara alla bara sluta prata??
Jag ljuger egentligen, jag vet mycket väl vad det var som fick mig att vara vaken och det var alla kommentarer på gårdagens bild. Jag har blivit mer och mer osäker på om jag betyder något för någon över huvud taget, kanske är de bara med mig för att jag inte skulle överleva utan dem?
Anton får en förvånad min och jag känner direkt skuldkänslorna komma.
-Förlåt, jag orkar bara inte vara trevlig och allt sånt idag..
Anton ger mig ett leende som jag inte orkar besvara, istället gäspar jag stort och lutar mitt huvud mot Villes axel. Ögonlocken stängs och..
-CENTRALEN NÄSTA.
Jag märker hur Ville börjar röra på sig, jag öppnar irriterat ögonen och inser att vi är framme där vi ska av. Vilhelm räcker ut sin hand som jag tar, jag ställer mig upp och går efter de andra mot utgången. När vi kommit ut ur tåget så börjar Anton direkt att leta efter någon, efter några minuter så tar han upp mobilen med ett suck och börjar att ringa någon. Jag ställer mig vid tåget som vi nyss suttit på, när det åker känner jag en stark vind komma längs min högra sida. Jag vänder blicken mot rälsen, tänk att jag skulle kunna dö på några sekunder bara av att gå någon meter framåt. Hela mitt liv och alla mina problem skulle försvinna direkt.
-Vad tänker du på? frågar Ville som ställt sig bredvid mig.
Efter en stunds tvekan om jag ska svara ärligt så säger jag:
-Skulle man dö av att hoppa framför ett tåg?
Ville kollar på mig med en frågande blick som jag märker i ögonvrån.
-Ähm, börjar han. Jo, du skulle lätt dö då.
Jag nickar bara sakta utan att ta blicken ifrån rälsen. Ett litet steg och jag skulle vara död inom några minuter, både mina och andras problem skulle försvinna.
-Falli, kommer du?
Jag vänder mig om och ser att de andra redan börjat gå tillsammans med en man mot utgången. Jag går fram till Ville som väntar på mig, sedan går vi efter de andra och ut genom tunnelbanan.

Vilhelms perspektiv
{22:47}
Jag och killarna har precis vart och köpt pizza, vi är bara några hundra meter ifrån turnébussen som vi går emot.
-Ey.. Ville?
Jag vänder blicken mot Anton som verkar lite besvärad av det han ska säga.
-Mm?
-Ähm.. fortsätter han. Hur är det med Falli? Hon har varit en helt annan person sedan vi var i Linköping, mer deprimerad och..
Jag nickar och vänder blicken mot marken.
-Jag har ingen aning, men hon kanske bara har en sån period i sitt liv då hon tycker att allt är jobbigt..
Anton och Andreas nickar.
-Jo, vi får väll hoppas det, säger Andreas.
Vi går upp för trappan, öppnar dörren och går in i bussen.
-Pizzeria el beställning, säger Anton med sin italienska dialekt.
Bruno, våran busschaufför, kommer in med ett brett leende på läpparna. Dock så försvinner det fort.
-Vart är Fanny?
Jag får en rynka mellan ögonbrynen, samma som Anton och Andreas.
-Falli var ju kvar här, säger Anton och pekar bak mot våra sängar.
-Ähm.. nej? säger Bruno som verkar minst lika förvirrad som oss. Hon gick ungefär när ni gick, jag antog att hon skulle med er.
Oron börjar att växa inom mig, jag vet att hon inte mår bra just nu och hon skulle lätt kunna göra något hon inte borde.
-Men hörni, ta det lugnt nu, säger Andreas. Tänk efter, vart skulle hon kunna vara? De ända ställena hon varit på här har ju varit tunnelbanan.
Det han sagt, som var mer menat som ett skämt, får mig att inse något jag absolut inte vill ha rätt om. Hur hon betedde sig vid den platsen får det att bli uppenbart.
-Ville? frågar Anton och viftar sina händer framför mitt ansikte.
-Kom, säger jag bara och börjar att gå ut ur bussen.
Jag hör hur de går efter mig och att de frågar mig mycket frågor som jag bara ignorerar, allt jag fokuserar på nu är att det inte får vara för sent.
Heej, vet att det inte finns tunnelbanor i Gbg då jag varit där väldigt många gånger, bor nära osv. men föreställ er bara det, själva berättelsen blir bättre då, hehe..