The war | V.B

Kapitel 7

-Jag har saknat dig, tönten.
Jag skrattar till, mitt gamla och inte så saknade smeknamn verkar ha gjort come back.
-Jag har saknat dig också, men varför har du inte hört av dig?
Vi släpper kramen och Antons blick blir allvarlig.
-Vi ville att du skulle glömma oss och gå vidare..
Jag nickar och vänder blicken emot marken, Anton fortsätter:
-..men sen hörde jag av nån att du inte mår så mycket bättre utan oss, så jag bestämde mig för att kontakta dig igen.
Jag ser ett svagt leende på hans läppar, därför ler jag tillbaka.
-Men, vart är V.. Andreas, vart är Andreas? frågar jag.
Hade Vilhelm fortfarande brytt sig om mig så hade han också kommit hit, troligen vet han mycket väl hur jag mår men känner att han mår bättre såhär.
-Andreas är sjuk men vet inte att jag är här, du fattar inte hur många gånger jag har varit nån millimeter ifrån att kontakta dig..
Jag får en frågande blick.
-Men vem hindrade dig? Och varför vet inte Andreas om att du är här?
Antons min och ögon visar att han försagt sig, han pekar mot soffan och vi går in i vardagsrummet och sätter oss på den. Anton verkar inte vilja möta min blick längre.
-Jag får inte ens vara här, skulle han få veta det så skulle jag nog typ vara död nu.. skrattar han nervöst.
-Vadå, Andreas?
Efter det stannar min fot som irriterande nyss trummat mot golvet, hela jag stannar upp.
-Falli, han ville bara ditt bästa, skyndar Anton. Nu på senaste tiden har han inte varit sig själv, så därför gjorde han som han gjorde.
Och där fick jag det bekräftat, både om min teori över varför inte nån kontaktat mig och att Vilhelm inte vill ha något med mig att göra längre. Min blick blir tom och jag svarar inte på när Anton ställer mig olika frågor om hur jag mår, det är som att hela min värld hamnar under vatten på sättet ljudet ändras. Jag vaknar till när Anton skakar om mig.
-Falli, svara!
Min blick möter Antons oroliga som blir lite lugnare.
-Va inte arg, även fast det inte kan verka så vill han ändå ditt bästa.
Jag svarar inte för allt känns så nytt, men en sak vet jag och det är att Vilhelm förändrats jävligt mycket, annars hade han inte gjort såhär.

{21:30}
Just nu sitter vi i soffan och jag har börjat att förstå att Anton faktiskt är här. Plötsligt börjar hans mobil att vibrera, mitt hjärta stannar upp när jag ser vem det är, Vilhelm. Anton svarar och jag hinner precis trycka på 'högtalare' innan han lägger mobil emot örat.
-Hallå? säger Anton.
-Vad fan har du gjort??
Jag blir helt varm inombords direkt när jag hör Vilhelms röst, dock hör jag en stor skillnad på den sen senaste gången. Anton tar snabbt bort mobilen ifrån örat då ljudet blir väldigt högt, han ger mig en snabb blick innan han svarar:
-Vadå gjort?
-Det var nån läkare som ringde mig och pratade om Fanny, har du kontaktat henne så..
-Ta det lugnt, avbryter Anton. Vad sa hon?
Jag kan se honom hur han mycket väl vet vad läkaren sagt, något jag också börjat ana nu.
-Jag la på direkt, ringer hon dig så gör du samma sak.
Jag blir förvånad över hur han pratar med Anton, såhär har jag aldrig hört honom prata och samtidigt vara helt allvarlig.
-Jaja, det ska jag, säger Anton som inte verkar våga säga emot.
-Var är du?
-Jag.. Ähm, jag är hemma.
Anton blir lite stressad, något man tydligt kan höra på rösten.
-Konstigt, för jag ringde för fan hem till dig för nån minut sen och då svarade ingen??
Anton börjar desperat att leta efter något att säga.
-Aa, jag menar.. hemma, hos Maja alltså..
Då Maja är Antons moster och han ofta är där så blir hans stressade mening ändå ganska trovärdig.
-Bäst för dig att du inte ljuger.. morrar Vilhelm.
Jag blir rädd bara av att höra hans röst, jag trodde aldrig att Vilhelm skulle kunna vara såhär eller göra något men jag verkar ha haft väldigt fel. En rädsla väcks inom mig och jag lämnar Anton själv att prata med honom, jag vet inte om jag klarar att höra honom såhär längre. Det ända jag kan tänka på just nu är att Vilhelm har förändrats, han är inte personen som jag blev kär i längre.

{Nästa dag}
Anton har sovit över då det är ganska långt tillbaka till Göteborg, det är oklart över hur länge han stannar men det är inget större problem just nu. Jag går in i vardagsrummet och får se att Anton somnat på soffan, jag somnade efter att jag gick igår och nu tror jag att klockan är runt 10:00. Jag letar med blicken efter min mobil och får snabbt syn på den, då jag inte vill väcka Anton tassar jag fram till bordet.
-Tja.
Jag ramlar nästan baklänges av rädsla när jag hör Antons röst.
-Shit, jag visste inte att du var vaken.. säger jag och tar mig för hjärtat.
Anton sätter sig trött upp och kollar sig runt omkring i rummet, han stannar med blicken i min.
-Du, säger han och jag vet redan nu att han ska säga nåt allvarligt. Han har bara en dålig period just nu..
Jag suckar och skakar på huvudet.
-Han är inte samma person längre, den Vilhelm jag kände skulle aldrig säga nåt sånt och det vet du med.
Anton kliar sig i nacken och letar efter något att säga.
-Jag fattar inte varför du vill försvara honom, utbrister jag och sätter mig bredvid Anton. Han behandlar dig som skit och fortfarande bryr du dig om honom..
-Det är för att jag vet att han inte är så egentligen, han menar bara väl och djupt där inne finns samma gamla töntiga Ville, det vet jag bara..
Ännu en gång skakar jag på huvudet, sedan ställer jag mig upp och vänder mig mot köket.
-Är du hungrig?

{17:50}
Då det är söndag imorn, och mamma och pappa kommer hem då, så måste han åka hem idag, det vill säga nu. Därför står vi just nu utanför mitt hus.
-Jag hör av mig, och denna gången gör jag verkligen det, säger Anton med ett litet leende.
Jag nickar och ännu en gång ger jag honom en stor kram.
-Jag vill inte att du ska åka, mumlar jag ifrån hans axel.
-Och jag vill inte åka, men jag måste, vem vet vad Ville kan göra annars liksom..
Han skrattar lite medans en utav de få tårar som finns kvar faller ner för min kind.
-Falli, jag måste säga något..
Han tvekar medan jag inte fattar någonting.
-Ähm, jag vill ha en kram till.. säger han med ett tveksamt leende.
Jag förstår direkt att han ville säga något annat men kramar honom gärna ändå, så det gör jag, länge. Det känns inte lika mysigt som det brukar när man kramar något då min ryggsäck förstör allt, men jag är mer än nöjd ändå.
-Vart sa du att du skulle? frågar Anton.
-Basket-träning, svarar jag.
Han skrattar till och jag vrider frågande på huvudet åt vänster.
-Beh.. beh.. behöver man inte..
Det går inte så jättebra för honom att prata mellan skrattattackerna, men ändå kan jag gissa ungefär vad han säger.
-Behöver man inte vara lång för att spela basket typ?
Mina ögon blir smala och munnen blir böjd neråt.
-Sluta, 1,70 är inte kort, det är bara du som är överdrivet lång!
Även fast det endast skyller runt 10 centimeter emellan oss så verkar det ändå vara jättekul att reta mig för det.
-Nejnej, inte alls, flinar Anton. Men..
Nu börjar han att tveka igen.
-Din väska är öppen.
Han säger meningen så snabbt att jag knappt hinner reagera och strax står han bakom mig för att stänga ryggsäcken, när han gjort det ställer han sig framför mig igen.
-Mitt tåg kommer snart så jag måste nog..
Han pekar bakåt och jag nickar, sedan ser jag honom gå längre och längre bort ifrån mig. Detta kan ha varit den sista gången jag såg min bästa vän..