The war | V.B

Kapitel 12

Fannys perspektiv
Vinden blåser mot mina tunt beklädda armar samtidigt som benen rör sig i samma riktning som de gått i under många timmar. Jag fryser och har gjort det ett tag trots att vi befinner oss i Turkiet under sommaren. Jag har inte hört några skottlossningar eller sprängningar på länge, troligen stannade de när mörkret började inta landet.
-Falli..
Jag ignorerar den jobbiga rösten bakom mig och puttar undan några grenar för att kunna fortsätta.
-Falli, hallå?
Jag känner en hand på min handled som vänder mig om vilket gör att jag nu står öga mot öga med Vilhelm, jag har undvikit ögonkontakt med honom då han fortfarande skrämmer mig och det gör jag även nu.
-Du, vi borde stanna och slå läger här.
Jag vänder mig om och börjar återigen att gå, för stannar vi så dör vi för då kommer de ikapp oss.
-Fanny, jag fattar om du inte vill lyssna på mig just nu, men snälla stanna. Det är farligt där ute.
Jag stannar ännu en gång upp, denna gången av mig själv. Tyst nickar jag för mig själv innan jag vänder mig om och går tillbaka mot Vilhelm igen. Han ler svagt men mina mungipor rör sig inte en centimeter, jag har ingen anledning till att le och verkligen inte mot honom.
I en suck sätter jag mig ned på marken under ett träd, tomt stirrar jag ut i den svarta omgivning som består av få växter samt öken. Jag vet inte ens om vi är kvar i Turkiet längre, vi har inte passerat några levande varelser förutom de få fåglarna som sitter lite överallt.
Undrar om de saknar mig där hemma, kanske har de ingen aning om vad som hänt och håller på att hända. Undrar om någon skulle sakna mig om detta vore slutet, undrar om någon ens skulle bry sig.. troligen inte.
Hoppas att Anton har hunnit ifrån landet. Jag har förstått att han lämnade mig här för att bli sams med Vilhelm, men tänk om han inte hann? Tänk om han var en av de döda kropparna som låg utspritt runt hotellet?
-Jag gör upp en eld.
Vilhelms mening får mina tankar att långsamt tona bort, jag svarar honom inte utan drar bara ihop benen mot bröstet och lägger huvudet på knäna. Snälla, säg att allting bara är en hemsk mardröm.

{01:52}
Jag kan se en gestalt en bit längre bort, det ända jag kan se runt om oss är grå rök som också döljer personens utseende.
-HALLÅ!
Mitt skrik ekar men jag får inget svar. Jag börjar att gå mot gestalten som bara står och stirrar ut i tomma intet. Kilometern blir till meter och helt plötligt står jag bakom personen som jag kan se är en kille.
-Hallå?
Inget svar. Jag ställer mig bredvid honom och känner hur ett lugn bildas när jag får se vem det är.
-Vilhelm, utbrister jag och slänger armarna om honom.
Han står dock lika stilla som innan, osäkert släpper jag honom och följer hans blick. Mitt hjärta hoppar över ett slag och tårarna börjar hastigt att rinna ned för mina kinder när jag får se honom, Anton. Han ligger helt livlös och blodig på marken, snabbt sätter jag mig på knä bredvid honom.
-Nej.. viskar jag mellan alla tårar. Snälla.. kom tillbaka till mig..
Jag skakar om honom men får inget tecken tillbaka på att han är vid liv, desperat kollar jag på Vilhelm som nu kollar på föremålet i som hand. Kniven som befinner sig i den håller han ett stadigt grepp om, när han hastigt riktar sin blick mot mig känner jag rädslan komma inom mig.
-V..Vilhelm.. gjorde du dethär? Varför?
Han tar ett steg närmare oss och jag backar undan, tårarna har slutat att rinna då jag nu behöver lägga all energi på att inte få en hjärtattack.
-'En borta.. en kvar.'

{06:30}
Jag sätter mig hastigt upp, säkert för tredje gången under de senaste timmarna. Jag har drömt samma obehagliga dröm om och om igen, det visar tydligt att rädslan för Vilhelm fortfarande finns kvar.
Jag gnuggar mig i ögonen och fastnar med blicken på den svarta jackan som ligger på mina ben, jag ryser till av tanken på att den tillhör Vilhelm och drar snabbt bort den ifrån mig. Jag fortsätter att kolla runt och fastnar nu med blicken på killen som sitter och stirrar på sin mobil, jag inser snabbt att även jag har med mig min mobil och drar fram den ur fickan.
-Ingen idé.
Hans röst får mig att rysa, jag ignorerar hans ord och trycker på hemknappen. När det visas att den är urladdad suckar jag till och ställer mig istället upp. Jag ser mig hjälplöst omkring på den glesa omgivningen och fastnar med blicken på en by lite längre ifrån oss. Jag stannar upp och ett litet hopp bildas inom mig, kanske kan de hjälpa oss?
Mina ben börjar att röra på sig samtidigt som jag återigen kan höra Vilhelms röst bakom mig.
-Hallå, vart ska du?