The war | V.B

Kapitel 4

Fannys perspektiv
{11:20}
Jag vaknar av att bussen kör över ett gupp, trött drar jag fingrarna över de stängda ögonlocken. Försiktigt öppnar jag dem och får se att Ville sitter på andra sidan sängen med blicken fäst på mig. Jag möter hans blick men det får honom inte att kolla bort, jag blir orolig då han inte verkar må så bra.
-Godmorgon, mår du bra? frågar jag och sätter mig upp bredvid honom.
Jag kollar på hans ögon som fortfarande är fästa på platsen jag nyss sovit på. Jag drar handen igenom hans hår och ger honom en lätt kyss på kinden.
-Ähm, nej.. säger han och vänder långsamt blicken mot min. Du, vi måste prata.
-Om det var dedär med tåget så ska jag inte göra det igen, säger jag med en lätt suck.
Han skakar bara på huvudet, utan att röra den ledsna minen i hans ansikte. Min blick fastnar på hans röda ögon.
-Hur länge har du varit vaken egentligen?
Ville rycker bara lätt på axlarna, jag stryker honom över armen lätt med min hand.
-Kom, vi går och äter nåt.
Jag klättrar över honom och ställer mig upp bredvid alla våningssängar. Av rena vana letar jag direkt efter min mobil och suckar för mig själv när jag inte hittar den.
-Ville, har du sett min mobil?
Utan att ens leta tar han fram den ifrån en låda under sängen och ger den till mig. Jag ler som ett tack och startar den, när jag ser att det endast är några få procent på mobilen suckar jag igen, denna dagen startar inte bra. Jag slänger en blick mot kontaktuttaget mellan min och Antons våningssäng och blir förvånad när jag inte ser laddaren där.
-Vet du vart min laddare är?
Ville ställer sig upp men tar inte fram någon laddare utan går lite närmare mig och sätter en utav mina bruna hårslingor bakom örat.
-Det var de jag skulle prata med dig om..
Jag suckar om att han alltid ska vara så dramatisk och tar tag i hans hand som jag börjar att dra med mig mot bordet.
-Kom, jag är hungrig, säger jag.
-Men Falli jag måste v..
Mer hinner han inte säga innan jag ligger på golvet efter att ha snubblat på ett stort, fyrkantigt föremål. Snabbt sitter Ville på knä bredvid mig och frågar minst 100 gånger om jag har ont eller om jag är skadad någonstans.
-Nej, säger jag för att svara på hans frågor. Men vad var det ens jag ramlade på? Den ville iallafall inte att jag skulle fortsätta stå..
Hans min går ifrån orolig till deppig igen, jag sätter huvudet snett och kollar bakåt på föremålet som fick honom att ändra humör. Jag får en frågande min direkt när jag ser det välkända föremålet stå där.
-Men.. varför är min resväska där?
Ville tar ett djupt andetag, ställer sig upp och räcker sin hand ner emot mig. Jag tar den och ställer mig upp, sedan börjar han att dra med mig mot soffan.
-Hallå, varför är du så konstig? frågar jag på vägen. Har det hänt nåt?
Han sätter sig på soffan och jag sätter mig bredvid honom med en frågande blick, händerna sitter fortfarande ihopflätade.
-Jag älskar dig och det vill jag att du ska veta innan jag säger detta, säger han och söker min blick som han snabbt möter.
-Ja, säger jag med ett litet skratt. Jag vet och jag älskar dig också. Säg nu, du gör mig nervös.
Han velar fram och tillbaka om vad han ska säga, så jag säger:
-Ta det lugnt, du verkar helt spänd. Säg det du ska säga och jag lovar att inte bli arg.
-Det är bara att de inte finns något bra sätt att säga detta på.
Mina ögonbryn åker ihop och jag sätter huvudet på sne.
-Vi måste göra slut.
Jag spänner upp ögonen, det känns som att mitt hjärta har stannat.
-Vilhelm, jag orkar inte med några pranks just nu, säger jag och ställer mig upp.
Men han tar tag i min handled med en seriös blick som får mig att sätta mig ner igen.
-Är du helt seriös? frågar jag med ett lugn i rösten som när som helst skulle kunna brista.
-Ja. Det är inte ditt fel eller något sånt och jag älskar dig minst lika mycket som jag alltid har gjort..
Jag nickar men förstår ändå inte vad han menar.
-..det är bara att du mår sjukt dåligt just nu, och tro inte att jag inte vet varför för det gör jag. Alla hatkommentarer är mitt fel och bara mitt, och därför mår du dåligt pågrund utav mig också. Som sagt älskar jag dig så jävla mycket och vill att du ska må bra, och det är precis därför jag vill att vi ska göra slut.
Jag torkar bort en utav många tårar som rullat ner för mina kinder under tiden då han pratat, jag orkar inte dölja mina känslor då jag vet att han mår lika dåligt som jag just nu.
-Detta behöver inte betyda hejdå, lägger han till och ler ett litet leende som jag tydligt ser är fake. Vi kanske möts i framtiden, men just nu är det bäst för dig att vara ifrån mig och killarna ett tag.
Jag nickar och han drar in mig i en välbehövlig kram.
-Jag kommer sakna dig, säger jag tyst ifrån hans axel.
-Jag kommer sakna dig mer, svarar han ifrån min nacke. Så otroligt mycket.

{13:20}
Vi står nu utanför turnébussen, jag har precis pratat med mamma som är här för att köra hem mig och står nu framför Andreas.
-Heej, säger han med ett litet leende.
Jag besvarar det och känner hur tårarna står på rad att fly ifrån mina ögon.
-Nej, kom hit! utbrister han och ger mig en stor kram som jag snabbt besvarar. Kommer sakna dig, men du?
-Mm, svarar jag efter att ha släppt honom.
-Detta är inte slutet, det är bara tillfälligt och även fast du och Ville gör, du vet, slut.. så betyder det inte att vi inte kommer träffas i framtiden! Det är bara för ett tag, jag lovar att höra av mig så ofta jag kan okej?
-Okej, säger jag med ett leende och ser honom gå iväg mot bussen.
Snabbt kommer Anton upp framför mig. Vi bara står där med tårar i ögonen utan att säga något, ingen obekväm tystnad utan mer en behövlig så att vi inte ska börja gråta båda två.
-Så du har tänkt lämna mig alltså? säger Anton tillslut.
Jag skrattar till och ger honom en stor kram.
-Ta hand om dig nu, säger han och stryker mig över ryggen. Jag hör av mig.
Vi släpper kramen och jag ser även han försvinna bort åt bussen. Jag vänder blicken till vänster och möter Vilhelms blick, fyfan vad det gjorde ont. Jag springer in i hans famn och där brister det, jag gråter ut och han lugnar mig genom att tyst säga "shhh".
-Förlåt, säger han med en skakig röst. Men jag vet att det är detta som är bäst för dig.
Jag svarar inte utan njuter bara av att få vara i hans famn. Vi står så ett tag tills han drar ifrån lite och kollar djupt in i mina ögon, sedan trycker han sina läppar mot mina och vi möts upp i en såndär perfekt kyss. Fast, jag antar att alla hans kyssar är perfekta. En biltuta är det som får oss att avsluta den och ennu en gång får vi ögonkontakt.
-Ta hand om dig nu, okej? säger han och drar bak en hårslinga bakom mitt öra, som han brukar.
Jag nickar och känner hur en sista tår rinner ner för min kind.
-Du med, och ha kul, ni är ju på turné!
Jag puttar till honom lite med ett litet leende som smittar av sig på honom.
-Hejdå Vilhelm, säger jag innan jag sakta börjar att gå mot bilen.
-Hejdå Fanny, hör jag honom säga innan jag stänger bildörren bredvid mig och bilen börjar att röra på sig.
Jag ser hur både bussen och Vilhelm blir mindre och mindre, jag följer de tills jag inte kan se dem längre. Plötsligt ger min mobil ifrån sig en liten vissling, jag tar upp den ur min jackficka.

Från V 💙💙👑🔥 13:38
Jag älskar dig.
Läst 13:38

Till V💙💙👑🔥 13:40
Jag älskar dig med.
Läst 13:41