The war | V.B

Kapitel 9

Vilhelms perspektiv
{14:37}
Jag sitter i lobbyn med mobilen framför mig, inte för att jag gör något på den, jag mest vill undvika att folk börjar prata med mig.
Jag vänder upp min blick lite diskret och får se att Anton har kommit. Då jag sitter ungefär 50 meter bort så har han inte sätt mig än, jag ska precis gå fram till honom när jag ser någon annan och stelnar till helt. Hennes hår är uppsatt även fast jag vet att hon inte känner sig bekväm i att ha det, hon går endast några centimeter bakom Anton och kollar sig runt omkring i lobbyn. Jag sätter mig snabbt bakom fåtöljen och kollar försiktigt fram emot tjejen som är vackrare än någonsin, en känsla börjar att växa inom mig som jag inte känt på väldigt länge vilket också får mig att känna obehag. Vad fan gör Fanny här?
Antons perspektiv
Jag står vid receptionen med Falli bredvid mig. Jag såg Ville nästan direkt när vi kom in och helt seriöst så är det ett mirakel att inte hon har gjort det än. Iallafall så är det ett väldigt avgörande moment nu, det är nu han ska förstå att han gjort allt fel och förhoppningsvis har han fortfarande känslor för henne. Men jag vet inte, ibland verkar det inte som att han har några känslor alls förutom ilska.
-Går du upp till rummet? frågar jag efter att ha checkat in oss.
Falli ger mig en frågande blick som påminner mig om att jag måste hitta på en anledning att stanna här nere.
-Jag ska bara.. gå på toa. Jag har hört att den är jättebra här och.. så.
Hon skrattar till vilket får mitt leende att åka upp lite också då hon inte gör det ofta.
-Jag visste inte att det fanns "bra" toaletter men okej, ses sen då.
Hon går förbi stolen Ville gömmer sig bakom och verkar på nåt sätt inte se honom, när jag inte kan se henne längre så går jag med snabba steg fram till Ville som ställt sig upp. Hans blick är inte arg utan mer förvånad, stum och frågande.
-Vadå?? Får man inte ta med sig sin vän när man åker utomlands??
Ett flin är utbrett på mina läppar samtidigt som jag väntar på hans reaktion. Villes blick försvinner ifrån mina ögon och blir tom.
-V..vad gör hon här?
Hans röst är inte arg, jag kan knappt höra några känslor i den alls vilket gör mig lite orolig för att han inte känner något för henne längre.
-Okej så mötet och allt det är fake. Jag sa bara det för att du skulle komma, och hon vet inte att du är här utan tror bara att detta är en vanlig semester för att slappna av..
Jag försöker att få ögonkontakt med honom, med det går inte. Han är otroligt svår att tyda, sakta vänder han sig om och går in åt hållet där hotellrummen ligger. Jag går snabbt efter honom och byter takt när jag kommit ikapp.
-Jag åker imorn, så kan ni reda ut allt och sånt.. för jag tror inte att ja..
Mer hinner jag inte säga innan han har stannat upp, låst upp sitt rum, gått in och stängt dörren. Jag suckar för mig själv, detta kommer absolut inte att bli lätt.

{Nästa dag}
Klockan är 09:30 och jag håller på att packa klart det sista. Det blev ingen lång semester för mig men tanken var bara att jag skulle åka med hit för att dom inte skulle misstänka något. Med en suck ställer jag mig upp, skannar av hotellrummet för att sedan lämna det. Jag knackar på dörren mitt emot min och den öppnas fort.
-He..
Falli stannar upp och flackar med blicken emellan resväskan och mig.
-Vart ska du?
-Jag åker nu, men ha de asbäst så ses vi ju när du kommer hem.
Jag kramar om henne och hon är helt stel, jag dömmer henne dock inte då jag hade varit exakt likadan om jag var hon.
-Är du seriös??
-Japp, du får vara här själv, eller Aa, utan mig, säger jag med ett nöjt leende.
-Du skojar med mig nu.
Jag skakar på huvudet, kramar om henne en sista gången och börjar sedan att gå i korridoren mot receptionen. Falli är snabb med att springa efter mig.
-Du har tio sekunder på dig att säga att du skojar.
Jag nickar med ett leende men fortsätter att gå mot utgången ifrån lobbyn som vi nu kommit till.
-Ett.. två..
Jag vänder mig mot henne, kramar henne en sista gång och fortsätter sedan att gå mot dörren.
-F,fem.. sex.. sju..
Jag stänger glasdörrarna bakom mig och suckar när jag märker att hon gått efter mig, igen.
-Varför åker du? frågar hon.
Jag möter hennes blick och hon ser minst sagt rädd ut.
-Du kommer tacka mig sen, och bara så att du vet så är Ville här.
Hon får en tom blick som hon snabbt skakar av sig.
-Dethär är fan inte kul, du ville att jag skulle slappna av och det gör jag verkligen inte när du prankar mig!
Jag ler och skakar på huvudet för mig själv.
-Hejdå.
Jag vänder mig om och går mot bussen som ska ta mig till flygplatsen. När jag kommit fram till den vänder jag mig om för att vara säker på att hon inte följt efter mig, och jag kan inte se henne någonstans. Hon måste ha gått in och surat då hon säkert fortfarande tror att jag prankar henne..
Fannys perspektiv
Med snabba steg går jag tillbaka mot mitt rum, helt seriöst så orkar jag inte lägga mer energi på honom då jag vet att han skojar. Misstolka mig inte, jag älskar Anton och allt sånt men just nu har jag mindre ork än någonsin och då skulle jag helst bara hoppa över sånt här.