The war | V.B

Kapitel 11

-Det är krig.
Jag stelnar till, min blick blir helt tom efter att ha fått det bekräftat för mig.
-Ta det lugnt, säger Vilhelm tyst.
Han ska precis tag i min hand när jag snabbt puttar bort den.
-Rör mig inte, säger jag utan att ändra den tomma blicken jag har.
-Men Falli, ja..
-RÖR MIG INTE.
Tårarna rinner ned för mina kinder, jag märker hur livrädd Vilhelm ser ut och märker varför efter att ta hört hur dörren till hotellet stängts igen.
-What now?
Jag kan höra två personer komma in i rummet och stannar upp, den livrädda känslan sprids inom mig ennu en gång.
-I heard something, säger en annan röst.
De blir tysta vilket bara gör mig ännu räddare, ännu en gång kurar jag ihop mig till en boll och hoppas på allt att de inte ska upptäcka oss.
-Let's bomb it, then.
De orden får min puls att öka till max även fast jag trodde att den redan var där, långsamt tar jag upp mitt huvud och kollar på Vilhelm med hjälplösa ögon. Han ser också sjukt rädd ut, men tar tag i min handled och börjar hukandes att gå in i köket bakom oss. När vi kommit innanför dörröppningen och bakom väggen ställer vi oss upp, han börjar att leta efter en väg ut samtidigt som min blick är fäst på de två männen i mitten av lobbyn. Båda har på sig tyg som täcker större delar av deras ansikten och i handen håller de varsitt vapen som är riktat nedåt.
Jag känner hur Vilhelm ennu en gång tar tag i min handled vilket gör att jag måste dra bort blicken ifrån männen. Han drar med mig lite längre in i köket och stannar framför en dörr som han försiktigt öppnar. Han låter mig gå ut innan han själv gör det och släpper sedan dörren bakom sig. Det är varmt ute även fast huset skymmer solen ifrån att nå oss.
-Kom.
Jag drar bort blicken ifrån den torra omgivningen som ser ganska så öde ut för att möta Vilhelms blick. Han nickar rakt fram och jag drar fort bort våran ögonkontakt efter att ha sett det, vi börjar tyst att gå mot skogen som finns några kilometer bort. Jag har blicken på mina låga vita converse som egentligen är för smutsiga för att få kallas vita, när en explosion hörs bakom oss vänder jag mig om. Jag kan se hur ennu en byggnad har sprängts, dock har inte hotellet gjort det än. Tänk om det finns någon där inne? Tänk om alla inte har hunnit fly? Den sista frågan vet jag dock svaret på, kroppar har legat utspridda ända sedan vi lämnade lobbyn men jag har hela tiden vänt bort blicken. Att få se de döda och oskyldiga människorna ligga där på golvet helt blodiga känns på något sätt för verkligt.
-När vi kommit in bland träden kan dom inte se oss längre.
Vilhelms plötsliga mening får mig att rycka till. Utan att svara vänder jag mig om för att sedan fortsätta att gå mot skogen som nu börjat synas mer tydligt. Jag kan höra hur han suckar bakom mig och märker sedan att han kommer upp vid min sida, fortfarande säger jag ingenting.
-Alltså Fanny, du kan inte vara tyst för alltid. Det är fucking krig så kan du inte snälla glömma allt o..
-JAG BRYR MIG INTE ETT JÄVLA SKIT ÖVER ATT DET ÄR KRIG, JAG KOMMER ÄNDÅ ALDRIG ATT PRATA MED DIG.
Vi båda har nu stannat upp, med smala ögon kollar jag på honom samtidigt som han mest ser rädd ut.
-Inte så hög..
-Säg aldrig ett jävla ord till m..
Jag avbryts av att en hög explosion hörs till vänster om oss, jag vänder mig ditåt och konstaterar att de nu har sprängt hotellet. Med en tom blick vänder jag mig framåt igen, min ena fot sätts framför den andra helt utan att bry mig om Vilhelm följer efter mig eller inte.
Detta är alltså ingen dröm, det är krig i Turkiet, och jag befinner mig mitt i det.

Antons perspektiv
{16:25}
Jag hoppar ned för trappan samtidigt som jag lågt nynnar på låten 'Scared to be lonely'. Mina steg leds in i vardagsrummet och jag möter mammas blick, hon sitter i soffan och jag skymmer just nu teven.
-Hej, säger jag innan jag sätter mig bredvid henne i soffan. Vad kollar du på?
Jag märker snabbt att det är ett reportage på nyheterna i TV4, det visas bilder på ett krigsdrabbat område så alltså inget nytt.
-Nyheter, svarar mamma tyst.
Hon verkar tänka på något, jag hinner inte ens fråga innan hon svarat.
-Det var nog tur att ni åkte hem tidigare.
-Va?
Hon kollar på mig med ett milt leende och jag på henne med en frågande blick.
-Vadå, har du inte hört?
Hennes förvånade min får frustrationen inom mig att bli större.
-Men vad pratar du om? frågar jag i en suck.
-Det är ju krig i Turkiet, svarar mamma som om det skulle vara uppenbart.
Lågt skrattar jag för mig själv samtidigt som jag skakar på huvudet.
-Haha, nejnej, jag var ju där igår och då var det inte något krig..
-Ja, jag vet Anton, och det var riktigt tur att ni åkte därifrån igår.
Mammas allvar i både blicken och rösten får min puls att gå upp en aning, även fast jag fortfarande inte tror på henne.
-Har inte Fanny heller sett det? Ni ungdomar kollar verkligen inte på nyheterna..
Med det lämnar hon mig ensam i det ljusa vardagsrummet. Med en tom blick kollar jag på väggen innan jag vänder blicken mot teven. Det visas fortfarande massor av bilder som tonar ut varandra, detta är inte sant. Det får inte vara sant.
-"Det beräknas ha bott sex stycken svenskar på hotellet som alltså nyss sprängdes. Hotellet, 'The SWY' som det heter, är ett omtyckt re.."
Jag stannar upp i mina rörelser, en tår åker sakta ned för min kind samtidigt som paniken har växt till max inom mig.
'The SWY', AKA hotellet jag lämnade Falli och Vilhelm på. Samma hotell som alltså nyss har sprängts, men dom har ju inte sprängts, ellerhur? Det får dom inte ha gjort.
Jag andas hastigt och ställer mig upp i hopp om att få mer luft för att därmed kunna lugna mig.
-Anton? Hur är det gubben?
Jag märker hur mamma ställer sig framför mig men vägrar att lägga någon energi på det, mina två bästa vänner är troligen döda just nu och detta är pågrund om mig.
-Döda.. dom är, dom är..
Mamma tar tag i mina axlar i hopp om att lugna mig, vilket hon lyckas med då mina andetag blir lugnare även fast pulsen fortfarande står på max.
-Anton, lugna dig, vad händer?
Hon har en lugn blick och jag känner hur flera tårar rullar ned för mina kinder medan jag viskar:
-Fanny och Vilhelm.. är döda.