The war | V.B

Kapitel 10

{19:20}
Jag går med trötta ben mot lobbyn, då Anton inte kommit tillbaka än vill jag bara se om han är där. Jag kollar runt och konstaterar snabbt att han inte är här, min blick fastnar dock på någon annan. Jag går försiktigt närmare baren där han sitter med ryggen vänd mot mig.
Det måste vara.. men det kan det ju inte.. Vilhelm?
-Do you want something?
Jag vänder min blick mot en man i 30-årsåldern och skakar kort på huvudet innan jag vänder tillbaka blicken mot killen framför mig.
-I'm sorry but you have to buy something if you wanna stay at the bar..
-Äää.. Fanta Lemon..
Han nickar med ett nöjt leende på läpparna och jag vänder tillbaka blicken. Jag märker hur han börjar att röra på sig och stelnar till, långsamt vänder han sig om och vi får ögonkontakt. Jag andas ut när jag ser att det inte är Vilhelm utan bara en vanlig 18-20 åring kille.
-What..?
Han börjar att le gillande emot mig vilket får min kropp att rysa.
-Hey beautiful, are you here alone?
-Äh, yes, but I have to go aaand..
-Here is your Fanta Lemon.
Jag vänder irriterat min blick mot bar-killen som har kvar sitt nöjda leende.
-..are you gonna pay soon?
-Oh, yeah, sorry, säger jag och tar fram mitt kort.
Jag ska precis sätta i mitt bankkort när en hand sätts framför apparaten. Jag vänder min blick mot killen som med ett leende puttar bort mitt kort för att sedan sätta i sitt eget.
-You don't have to pay for me..? säger jag.
Han rycker på axlarna, trycker i sin kod och sedan på "OK".
-Why not? I have money, why not invest them on a beautiful girl?
-Here is your Fanta Lemon, säger mannen vid baren.
Jag tar emot glaset med den gula vätskan och isbitar i och vänder mig sedan tillbaka emot killen igen.
-I'm Eric.
Han räcker fram handen som jag tveksamt skakar.
-Fanny, you know that I am 13, right?
-I'm 18, so what?
-Soooo, you shouldn't buy stuff to young girls, there you have somebody in your age..
Jag pekar på en tant i 70-årsåldern, ler kaxigt för att sedan ta min Fanta och lämna lobbyn. Fortfarande är Anton det jag tänker på, vart är han?

{Nästa dag}
Jag står framför spegeln och kammar mitt raka, bruna hår samtidigt som jag stirrar rätt in i mina ögon. Såhär brukar jag göra ibland, bara stå och stirra på mig själv. Det känns på något sätt som att jag förstår mig själv lite bättre då, för ibland fattar jag absolut inte varför jag gör eller känner som jag gör.
Det jag har på mig är inget speciellt; en grön, slapp, V-ringad t-shirt tillsammans med ett par vanliga, svarta shorts. Jag sätter på mina låga converse och tar upp mobilen. Efter några få knapptryck och signaler så kan jag höra Antons röst mot mitt höra.
-Hallå?
-Vart är du? frågar jag med en suck. Seriöst, detta inte kul.
Jag kan höra svaga smällar utifrån men väljer att behålla uppmärksamheten på samtalet.
-Jag är hemma, som jag sa igår.
Jag ska precis säga åt honom att sluta när en stor smäll hörs utifrån, det hörs skrik som får mig att stanna upp.
-A..Anton, jag orkar inte detta nu men.. men vi hörs sen, hejdå.
Med det lägger jag på samtalet och tar min jacka i handen för att sedan gå ut ur hotellrummet. Med lätta steg går jag mot den ovanligt tomma lobbyn. När jag bara är runt 10 meter ifrån den så ser jag en stor massa med folk stå utanför huset. Jag fortsätter att gå men dras snabbt åt sidan efter att ha kommit in i lobbyn, jag hamnar på huk bakom receptionsdisken och känner hur det fasta taget om min handled lättar en aning.
-What are..
Jag stannar upp efter att ha sätt personen bredvid mig. Personen som jag aldrig hoppades få träffa igen, personen som verkligen förändrat hela mitt liv. Personen som jag känner och har känt så mycket för, killen som jag gick ifrån att älska till att vara rädd för, Vilhelm.
En tår rinner sakta ned för min kind medan vi håller ögonkontakt, jag känner för att krama honom just nu men samtidigt är jag enormt rädd. Han håller ett finger för sin mun som visar att jag ska vara tyst, något jag inte har nåt emot då jag inte har en aning om vad jag skulle vilja säga till honom.
-Are all gone?
Jag stelnar till av den brytande, mörka rösten som verkar komma endast några meter ifrån oss.
-Yes, they are all dead.
Den andra rösten, som också bryter på något språk, får håret på mina armar att resa sig. Vad händer?
Jag hinner inte tänka många tankar innan lobbyn skakar till och det ännu en gång hörs en hög smäll, jag får panik och kurar ihop mig till en boll. Jag kan höra hur delar på hus rasar och hur bilar välts utanför, samtidigt känner jag en värme runt mig som får mig att känna mig en aning tryggare även fast jag är allt annat än trygg. Tårarna rinner ned för mina kinder och jag skakar okontrollerat, detta gör jag helt tyst då jag inte vågar något annat.
-What now? hör jag den första rösten fråga. Will we go to other rooms, looking closer?
Paniken växer även fast jag redan trodde att den var på max.
-No, let's do another town.
Orden, som är ganska svåra att tyda, får mina axlar att sjunka en aning. Jag hör hur fotsteg går bortåt ifrån oss och hör sedan hur glasdörrarna stängs igen. Först nu vågar jag kolla upp, det första jag märker är hur två armar är skyddande omkring mig. När jag inser att de är Vilhelms så skakar jag snabbt av mig dom för att sedan försöka ställa mig upp, något jag misslyckas med då han ennu en gång tar tag i min handled.
-Fanny, sätt dig ned.
Hans röst får mitt hjärta att hoppa över ett slag, även fast jag visste att jag skulle få höra den så var uppenbarligen inte jag beredd på det.
Försiktigt sätter jag mig ned på golvet med runt en meters avstånd mellan oss.
-V.. vad händer? frågar jag med en darrande röst.
-Det är krig.