The war | V.B

Kapitel 3

Fannys perspektiv
Det ekar i lokalen som det endast befinner sig några få i. Alla sitter antingen på en bänk med mobilen eller så pratar de i telefon, alla förutom mig då. Mitt liv ska få ett slut en gång för alla. Jag slänger en blick mot skylten som visar när nästa tåg kommer. Om tre minuter gäller det.

Vilhelms perspektiv
-Men Ville, är du heelt säker? frågar Anton helt andfådd då vi halvsprungit de senaste 1000 metrarna.
Jag suckar och vänder blicken mot Andreas för att se om han fortfarande är kvar, vilket han är.
-Ska ni följa med eller vara till någon hjälp alls så gör som jag säger, ring nu innan det är för..
Mer hinner jag inte säga förens jag krockar in med huvudet i en vägg. Jag vänder mig framåt och ser ingången till tunnelbanan, vi springer snabbt ner för trapporna och till stället där man tar sitt tunnelbanekort.
-Snälla, säger jag med en stressad och andfådd röst till tjejen som sitter vid sidan innanför ett glas. Vi måste verkligen komma in nu!

Fannys perspektiv
Två minuter kvar. Om två minuter försvinner alla mina problem.

Vilhelms perspektiv
-Jag är ledsen men jag får inte släppa in folk utan kort, ledsen.
Jag suckar och kollar mig desperat omkring i den tomma lokalen. Jag tar upp mobilen och tar fram en bild på mig och Fanny för någon månad sedan. Mobilen trycker jag mot glaset för att få tjejens uppmärksamhet.
-Kolla, denhär tjejen är min flickvän. Hon är mitt allt och jag är rädd att hon ska gör nåt hon inte borde. Du vet mycket väl vad jag syftar på så snälla, släpp in oss. Vi kommer att komma t..
Mer hinner jag inte säga förens en utav "portarna" öppnas. Jag ler tacksamt och springer snabbt igenom den, rulltrapporna går jag snabbt ner för och får till min lättnad se Falli stå vid kanten bredvid den korta backen där rälsen befinner sig. Mitt hjärta stannar till när jag ser hur hon hoppar ner, jag kutar dit samtidigt som jag kan höra ett tåg komma. Utan att tänka hoppar jag ner, då jag inte hinner göra något lägger jag mig som ett skal runt Fanny. Nu dör jag, nu dör vi. Tåget gnisslar på rälsen när det desperat försöker att stanna, nu är allt över. Våra framtida liv kommer aldrig att ske, vi får aldrig träffa de andra eller våra familjer längre. När tåget endast är några tiotals meter ifrån oss så känner jag hur Falli börjar trycka bort mig.
-SPRING! skriker hon med tårar i ögonen. NU!
Men jag har inga planer på att lämna spåret förens Falli är med mig, jag vill leva mitt liv med henne och utan henne blir det mer som en mardröm. Hon kurar ihop sig och jag blundar hårt med ögonlocken för att vänta på smällen, men det kommer ingen. Jag kollar upp och får se ett rykande tåg stå några få centimeter ifrån oss, en lättnad fylls snabbt inom mig och jag kramar direkt om Falli.
-Shh, säger jag mot hennes nacke medan jag låter henne gråta ut. Ta det lugnt, allt är bra.
Jag känner hur hon skakar och drar därför handen upp och ner för hennes rygg.
-Vafan gjorde du sådär för? frågar hon tyst med en skakig röst. Du kunde ha dött..
Jag hör hur hon försöker låta arg, men att hon är för svag för det just nu.
-Hoppar du så hoppar jag, svarar jag.
Hon drar ifrån kramen så att vi får ögonkontakt, hon betraktar varenda vrå utav mitt ansikte tills hon får ett svagt leende på läpparna.
-Du är inte frisk.
Jag flinar och skakar på huvudet, jag hör hur några hoppar ner på spåret och ser sedan hur Anton kastar sig över Falli.
-IDOIT! säger han, men inte argt utan mer lättat.
Andreas sätter sin hand på min axel och ger mig ett leende som jag besvarar. Sen ger även han Falli en stor kram. Efter någon minut så kommer två ifrån ambulansen och ger oss varsin filt.
-Mår du bra? Du har inte ont någonstans? frågar en av dom medan den andra ger Falli samma frågor.
-Nä, jag mår bra, tack, svarar jag.
Falli nickar och visar tummen upp, dock ser jag att hon skakar mer än jag trodde var möjligt.
-Aa, ni får ändå följa med till sjukhuset för en undersökning, säger en av de två sjuksköterskorna.
Vi nickar och börjar att gå efter de två sjuksköterskorna mot utgången. Jag släpper inte Falli ur blicken, det är som att min hjärna fortfarande inte fattat att hon faktiskt lever.

{01:20}
Nu är vi tillbaka på turnébussen efter att ha tagit prover och sånt på sjukhuset. Falli har somnat bredvid mig medan jag fortfarande kollar på mobilen. Plötsligt märker jag att Fannys mobil börjar vibrera, skärmen visar att 'Juls ❤️👯💯' ringer. Jag går försiktigt ur sängen med mobilen i min hand och stänger in mig på toaletten.
-Hallå? säger jag efter att ha svarat.
-Hej, vem är du? Har jag ringt fel..? hör jag en tonårig tjej säga, rösten känner jag igen men vart ifrån vet jag inte.
-De e Vilhelm, och Aa, du måste ha ringt fel för klockan är snart halv 2..
-Men Gud hej Vilhelm!! Det är Julia, Fallis bästis.
Jag kommer direkt ihåg vem det är när hon säger sitt riktiga namn, det var hon som Falli var med när vi träffades för första gången.
-Jaha, hej, säger jag med ett artigt leende, dock kommer jag på att hon inte kan se det och slår mig själv löst på pannan. Sååå, ville du nåt?
-Ähm, egentligen tänkte jag bara prata med Falli, men jag glömde av tidsskillnaden. Jag är i Thailand så det är därför jag ringer så sent, förlåt om jag väckte er..
-Nä, det är okej. Jag är den enda som är vaken och var redan vaken när du ringde så det gör inget. Men..
Komigen Vilhelm, du måste fråga henne! Hon känner Falli bäst av alla, vill du veta vad det är för fel med henne så får du ju bara fråga!
-Vet du varför Falli är så deppig?
Då Julia inte svarar så fortsätter jag.
-Jag menar, hon vill inte göra något längre och idag så..
Jag avbryter mig själv, hur berättar man för en person att hennes bästa vän hoppade framför ett tåg och var nära att dö?
-Hallå? Vilhelm, vad gjorde hon idag?? hör jag ifrån andra änden.
-Hon hoppade typ, framför ett tåg alltså, säger jag tveksamt.
-HON GJORDE VADÅ?!!?
Jag behöver ta bort mobilen ifrån örat för att inte bli helt döv, shit vad den tjejen kan skrika.
-Ta det lugnt, säger jag när jag inte hör något mer ifrån hennes utbrott. Tåget stannade, så hon lever och mår bra.
-Men vafan, hon hoppade fortfarande! Hon ville av någon anledning dö. Det var så mycket lättare när inte ni fanns i hennes liv..
Även fast hon sa det sista mer för sig själv så är det den meningen som blir mest intressant just nu.
-Vad menar du?
-Ameh, när ni inte fanns så fanns inga problem. Hon var alltid lika glad, och hade absolut inga tankar på att dö..
-S..Så du menar att det skulle vara bättre för henne om vi gjorde slut? frågar jag med ledsamhet i rösten.
-Jag tror det, japp. Hon har ju andra i sitt liv som inte är er och som aldrig fått henne att må dåligt..
-Vet du vad som får henne att må dåligt nu? säger jag för att byta ämne.
Jag måste verkligen komma på en anledning till att vi ska vara tillsammans, jag skulle nog inte klara mig utan henne.
-Hatkommentarer.
Jag får en rynka mellan ögonbrynen och väntar på en fortsättning, men den kommer aldrig. Jag har aldrig sätt en enda hatkommentar på hennes bilder eller inlägg så detta fick mig att bli minst sagt överraskad.
-Men jag har aldrig sätt några?
-Dom började nån gång efter att ni kom ut med erat förhållande, så på sätt och vis är detta ditt fel också. Ledsen, jag menar inget illa och jag vet att du är en bra person men jag bryr om Falli och vill att hon ska må bra.
-H..hejdå, säger jag.
-Hejd..
Jag lägger på, sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen. Fyfan vad jag är självisk, hon vill dö när hon är med oss och utan oss har hon inga problem alls och vad vill jag? Jag vill att hon ska vara kvar hos mig och riskera sin hälsa och sitt liv för mig. Usch Vilhelm, bara usch. Klart jag väljer sättet då hon mår bra, även fast det gör jävligt ont.