Barbie Smal

Kapitel 2

- Men Sammy ska du inte ha någon frukost?, frågar mamma när hon märker att jag är påväg att gå.
- Nä, jag hinner inte, ljuger jag och smiter ut genom dörren. Jag kan höra hur min mage kurrar och jag ångrar att jag inte tog ett äpple med mig.
Min plan var enkel, minska på vad jag äter och börja träna på gym. "Hoppas bara mamma inte misstänker något", tänker jag för mig själv när jag plötsligt går in i något. Jag ser frågande upp men börjar snabbt bli nervös när jag märker vem jag har gått in i.
- Samma gamla Sammy som alltid, går och dagdrömmer för sig själv", säger den bekanta gestalten och flinar emot mig.
- Lägg av, Tyler! Jag dagdrömmer inte", svarar jag honom och himlar med ögonen.
Tyler, son till mammas bästa kompis och min barndomskompis. Jag har aldrig riktigt gillat honom då han hela tiden ska reta mig men det kanske är för att han är ett år äldre än mig.
- Nog allt är du samma gamla Sammy men låt mig få kontrollera dig för säkerhets skull, säger han och griper tag i mina tjocka kinder.
Jag försöker komma loss men det är rätt så omöjligt då Tyler är mycket starkare än mig.
- Sluta! Låt mina kinder vara ifred", försöker jag säga men det låter mest som mummel.
- Va? Jag hör inte vad du säger, svarar Tyler och klämmer mina kinder innan han låter mig gå.
-Varför ska du alltid göra så?, frågar jag lite surt och ser på honom.
- Måste ju se till så att du är du, säger han och rycker på sina axlar.
- Tänker om jag inte vill vara jag då, svarar jag tillbaka och börjar gå iväg från honom.
- Sammy, Sammy, Sammy, du kommer alltid vara samma gamla Sammy, svarar han mig och går förbi mig.
- Men jag vill ju inte vara det!, säger jag surt men han har redan försvunnit iväg.
"Dumma Tyler!", tänker jag för mig själv när jag kommer fram till skolan. Han ska alltid var så jobbig!

Lektionerna kändes långa och tråkiga men tillslut vara skolan slut för idag och jag vara påväg att lämna klassrummet när jag hör hur några viskar bakom min rygg.
- Asså jag vill inte vara i samma grupp som Sammy, hör jag någon viska.
- Ja, Sammy kommer ju bara förstöra allt, viskar någon annan.
- Sammy är så himla vidrig och ful, viskar någon tillbaka.
- Sammy borde gå och dö.
- Jag har hört att Sammy är så stor att hon tar upp en hel rad på bussen, viskningarna bara fortsatte och fortsatte tills jag fick nog och ställde mig upp i klassrummet.
- Jag vill bli barbie smal!, säger jag tillslut med en bestämd och allvarlig röst.
Allt blir tyst och jag kan känna allas blickar bränna i nackhåret på mig, tills alla brister ut i skratt och jag känner hur jag bara vill försvinna.
- Hörde ni? Sammy säger att hon ska bli Barbie smal, säger någon och skrattar högt.
- Ja när grisar flyg, säger en annan och skrattar.
Jag känner hur tårarna är påväg att komma och jag plockar snabbt ihop mina saker innan jag springer ut från klassrummet.
När jag kommer ut ur skolan börjar mina tårar att rinna ner för mina tjocka kinder. Jag har aldrig känt mig så svag som jag kände mig där och jag ville bara kommma hem så jag kunde gömma mig i min säng. Hoppas att alla hade glömt, att allt skulle bli som vanligt igen men det skulle det aldrig bli.