Tidigare:
Jag försökte allt för att få loss repet från mitt ben som jag råkat fastna i. Men det är hopplöst och sen känner jag att jag behöver luft men repet räcker inte upp till vattenytan. Sen blir allt svart...
---------------------------------------------------------------------
Omars perspkektiv:
Jag dyker ner och ser sen Mimmi på botten. Jag försöker att få upp henne men hon sitter fast. Jag försöker allt och sen får jag upp knuten. Jag simmar upp med henne och ger henne mun mot mun metoden. Sen börjar hon hosta upp vatten.
- Hur mår du? Frågar Ogge och kramar henne.
Mimmi kollar bara rakt fram och andas fort och tungt.
- Va-a? Stammar hon fram.
- Hur mår du? Frågar Ogge igen.
- Bra... Tror jag, säger Mimmi.
- Vi börjar gå hemåt, säger jag.
Mimmis perspektiv:
Jag var yr och jag mådde illa... Det kändes som att jag fortfarande inte kunde andas. Jag var panikslagen. Vi börjar gå hem från stranden och jag såg allt suddigt. Jag kollade ner i marken.
- Är du okej? Frågar Oscar oroligt.
- Ja... Lite yr bara, säger jag.
Vi fortsätter att gå och sedan går jag hem till mig. Omar hängde med. Sen ska jag lämna min väska i mitt rum men faller precis vid dörren till mitt rum. Allt blev svart.
Omars persektiv:
Det hördes en duns.
- Mimmi? Frågar jag oroligt.
Jag går sakta upp och sedan ser jag att Mimmi ligger mitt intill sin dörr till hennes rum. Jag vände på henne och hennes vackra ansikte var nu fullt med blod på. Jag ringer snabbt killarna och 10 sekunder senare stod dem bredvid mig.
- Hon kommer klara sig! Säger Oscar.
Efter att vi ringt ambulansen så åkte vi till sjukhuset med våra mopeder.
- Hej. Vem söker ni? Frågar en kvinna i receptionen.
- Mimmi Larsson, säger Felix snabbt.
- Rum 1629, säger hon.
- Tack, säger vi och springer dit.
Oscars perspektiv:
Jag kännde Omar. Just nu var han helt förkrossad inne i sig. Men hon kommer klara sig. Hon är en kämpe. Vi hittar rum 1629 och går in där. Hon hade bandage runt sin panna och sedan hade hon slangar runt hela sig.
- Hur mår hon? Frågar Omar en sjuksköterksa.
- Hon ligger i koma just nu. Hon har en väldigt svår koma-anfall och det betyder att hon kanske inte vaknar upp, säger hon.
Omar faller ner på knä och börjar gråta. Vi går bort till väntrummet.
- Hon kommer klara sig! Du vet vilken kämpe hon är! Säger Ogge.
- Hon hade nog hjärnskakning... Och hon hade ett svårt koma-anfall! Det betyder att hon kanske aldrig, A-L-D-R-I-G vaknar upp! Gråter Omar fram.
- Hon kommer klara sig, säger Felix och klappar Omar på axeln.
Mimmis perspektiv:
Jag öppnar försiktigt mina ögon och ser mig omkring. Jag orkade inte öppna mina ögon men jag tvingade dem att vara öppna. Jag kollar mig runt. Allt var vitt... Jag låg alltså på ett sjukhus... Någon kom in till mig och då orkade inte mina ögon vara öppna längre så allt blev svart.
Ogges perspektiv:
Vi hör att en maskin börjar pipa och att en sjuksköterska kommer ut från Mimmis rum. Vi springer dit och kollar och man ser hur vissa försker rädda hennes liv. Omar börjar smågråta... Jag lägger min hand på hans axel.
- Jag önskar att du levde nu, viskar Omar tyst.
En sjuksköterska kommer ut från Mimmis rum.
- Hur mår hon? Frågar Omar.
- Vi har fått tillbaka henne till liv men vi måste opperera om hon inte ska få ett dödsfall som hon har just nu, säger en sjuksköterska.
- Men kan ni rädda hennes liv? Frågar Omar men sjuksköterskan försvinner bort.
2 timmar senare...
Felixs perspketiv:
Jag var ovanligt trött.
- Ska vi dra hem? Vi kommer tillbaka imorgon, säger jag och alla nickar.
Omar kollar bort mot Mimmis rum innan han sedan hänger efter oss. Just nu regnade det och vi körde hem till Felix. Omar låg bara i soffan medans vi andra körde FIFA.
- Vill du spela? Frågar jag och räcker honom kontrollen.
- Nej tack, säger Omar och tar upp sin mobil.
Jag sneglar på hans mobil och ser att han byter bakgrundsbild på en bild när Omar och Mimmi pussas och sen en annan på MImmi. Omar var helt förkrossad. Jag kollade på Oscar och Ogge och dem var med ledsna. Men inte så mycket som Omar. Jag tar upp min mobil och tar ett kort och lägger ut på instagram. "Det är en ledsam och grå dag idag... Omar är ledsen så vi med blir ledsna... Vi hoppas verkligen att Mimmi klarar sig." Skriver jag men på engelska då som på alla andra foton. Jag får en massa gillningar och kommentarer på en gång. Omar faller ner i soffan och man ser att han gråter. Han snyftar lite.
- Mimmi kommer att klara sig, säger Ogge och Omar kollar upp från soffan.
Han nickar sakta innan han lägger ner sitt huvud och sedan somnar han. Vi somnar med.
Nästa dag...
Omars perspektiv:
Vi åker till sjukhuset när vi är klara. Vi går in till Mimmi och hon verkar fortfarande sova.
- Hon kommer klara sig. Hon sover bara. Hon är inte i någon koma, säger en sjuksköterska.
Jag skiner upp i ett leende och går in i rummet och sätter mig på en stol som stod vid sängen. Jag tar Mimmis hand och då vaknar hon.
Mimmis perspektiv:
Jag käner att någon tar min hand och sedan öppnar jag mina ögon och möts av Omar. Jag ler mot honom och han böjer sig ner och kysser mig.
- Jag älskar dig! säger Omar.
- Jag älskar dig med... Säger jag och tar Omars hand i ett hårdare grepp.
