Complicated- M.G

0.7

Mirandas perspektiv:

"Jag drar.." säger jag tyst, sedan springer jag iväg och ut ur skogen, in i våran korridor, slänger av mig skorna och sätter på mig mina inneskor, ett par röda crocs.

Jag kan verkligen inte gå utan dem inomhus. Jag går lugnt in i klassrummet där det är helt tomt, jag går fram till min bänk och lägger ner huvudet på bänken,
varför skulle han gilla MIG?

Jag är konstig, vem gillar mig ens? Ingen, han ljuger ju såklart varför skulle jag tro något annat?

Steg hörs i klassrummet, jag kollar försiktigt upp och ser Tindra hämta den guldiga klockan och en sax, dags att ringa in.

Martinus perspektiv:

"Jag drar..." de tysta nästan omärkbara orden kommer ut ur hennes mun, tjejen jag gillar och aldrig kommer kunna släppa, känns det som iallafall.

Hon springer snabbt iväg och jag bara står där och kollar efter henne, hon kommer längre och längre bort.

Jag känner en mjuk hand på min axel, "jag visste att du gillar henne" säger Emilie, som jag helt glömt bort när jag pratat med Miranda.
"Hur då?" Frågar jag aningen generat. "Det var ganska enkelt, typ när vi kollade på film med klassen och varje gång hon gick ut så vart du orolig och sprang ut, tillslut behövde du en anledning och då satte du dig brevid Tindra i korridoren, Miranda var så nära på att bryta ihop när hon såg det men gick in igen och låtsades som ingenting, och nu när du räddade henne på planen och när du höll om henne" Säger Emilie.

"Du har nog rätt, jag döljer det kanske inte så jättebra direkt" svarar jag aningen generat, jag känner hur mina kinder börjar få en rosa röd nyans och jag skäms ganska mycket.

"Du, hon är kär i dig också, hon slutade aldrig gilla dig när du sa att du inte kände samma sak! Hon tror bara att du ljuger för att det låter så jävla sjukt!" Säger Emilie.

*PLING PLING PLING* "SEXAN SKA IN"

hör jag någon ropa, Tindra.

"Vi ringer nog in nu" säger jag och skrattar lite smått, "Aa" säger Emilie och skrattar lite.

Vi går tillsammans tillbaka till skolan och tar av oss våra jackor och skor, vi går in i klassrummet där nästan hela klassen redan sitter.

Mirandas perspektiv:

Nu är hela klassen inne efter rasten.

När nästan hela klassen kommit in så ser jag hur Martinus och Emilie kommer in, deras blickar fastnar direkt på mig men jag viker bort min blick, jag orkar inte med dem nu.

Läraren kommer in,
"ursäkta att jag är sen, men det var ett bråk i korridoren så jag var tvungen att hjälpa till"

säger hon stressat. Alla blir genast glada förutom jag, Emilie och Martinus, som har en helt annan känsla just nu. Man hör många röster "haha"
"det gör inget"
"mindre lektion!"
"WOHOO"
"vilka bråkade?"

"Hörni, kan inte Lissie få börja lektionen?"
Det blir helt tyst.
"Tack Hedda" säger Lissie, våran lärare.

Hedda hon hatar mig och jag hatar henne, den mobbaren som sitter bredvid Emilie.

Lektionen flyter på bra tills jag får en fråga av Lissie,

"Miranda, vad heter Islands huvudstad?"
jag orkar inte,
"Uhm, va fan ska jag svara på den frågan för?"
Säger jag aningen irriterat.

"Miranda, vårda språket! Du vet vad huvudstaden heter och det vet jag, ingen annan vet vad den heter så nu svarar du på min fråga" ryter Lissie, "okej okej, chilla lite tack, den heter Reykjavik" svarar jag fortfarande helt obryende av vad hon snackar om,
"tack Miranda" säger Lissie och ler lite.

Jag tar min väska och går ut till bussarna, min buss har som vanligt inte kommit än så jag sätter mig på en av de tre bänkarna.

Jag ser i ögonvrån hur några kommer ut ur korridoren och åker mot mig, Martinus och Marcus på sina airbords, deras pappa jobbar med någon olja eller något i Norge så de är stenrika och har alltid märkeskläder och de får allt dom pekar på. De bor även i världens största hus.

"Hej Miranda" säger Marcus väldigt exalterat, "Hej Marcus" svarar jag väldigt drygt.
"Varför är du så dryg för?" Muttrar han, "för att alla är så jävla jobbiga, alla hatar mig ändå så varför försöka vara snäll?!" Säger jag irriterat,

"MIRANDA, det räcker!! Du har betett dig jättekonstigt sen du ramlade på planen, åk till sjukhuset för fan du är ju helt borta!"

Skriker Martinus på mig, jag fryser till is, vad sa han precis?
Att jag skulle till sjukhuset?
Hur skulle min personlighet ändras av att jag slår i huvudet i asfalten? Precis, det går inte, "jag är inte borta, jag bara, jag bara, Uhm, gillar dig?"

____________________
Förlåt för att det inte kommit något kapitel på ett tag men jag har ingen aning om vad som ska hända i boken! Själv tycker jag att den är ganska konstig men jag vet inte vad ni tycker, och innan jag dampar sönder kan någon snälla kommentera något? Skulle bli glad! SNÄLLA JAG VILL!!!
Hahahahahhaa hoppas ni gillar boken så hörs vi, Bye Bye XoXo <333