Complicated- M.G

2.3

Mirandas perspektiv:

Nervöst öppnar jag dörrarna in till skolan. Till synes verkar den inte så livfull.
Fundersamt plockar jag upp lappen med all information på från min ficka. Bara dags att hitta rektorn.
Enligt lappen ska det vars längst in i korridoren på andra våningen.
Nyfiket försvinner jag upp i skolan och finner tillslut personalens del. Stressade lärare springer fram medan en sansad ung kvinna går emot mig.

"hej, du är Miranda va?" Säger hon som gick mot mig.

"Hej, ja precis" säger jag,

"Jag heter Katia och är rektor här på skolan. Om du följer med här så ska du få en karta över skolan och nycklar till ditt skåp. Sen kommer du lite sent till din lektion men det är lugnt" förklara hon och jag nickar lätt som svar. Sedan följer jag med henne in på sitt kontor, får mina saker och får sedan ge mig ut på egen hand.

Våran skåpsrad består av röda skåp. Till min lycka verkar jag ha fått ett överskåp. Men med tanke på alla hjärtan och saker som är inristade på skåpet förstår jag att någon nyligen slutat och att jag fått hens skåp.

Jag går med raska steg genom den tomma korridoren och finner med hjälp av kartan mitt klassrum. Försiktigt knackar jag på samtidigt som jag öppnat.

"Hej" säger jag lite försiktigt.
Lite diskret lyfter jag blicken och inser att jag har hela klassrummets blickar på mig.

"hej! jag är Hanna, din mentor" säger läraren och ler, hennes bruna nästan svarta krusiga hår och glasögon gör att hon ser ganska gammal ut.

"Du kan först få presentera dig och sen kan du sätta dig bredvid Aron" säger Hanna och pekar på en snygg kille längst bak, hon börjar tysta klassen och när alla tillslut tystnad så förklarar hon att vi har en ny elev i klassen och att jag ska presentera mig.

"Hej, jag heter Miranda, jag har flyttat från Mjölby och gillar att spela handboll och fotboll, att argumentera är askul, mina favorit artister är Marcus och Martinus och jag är syster till Felix Sandman"
säger jag ganska självsäkert och kollar ut över klassen och ler, min blick fastnar direkt i Arons, han ler mot mig.

"Tack så mycket, nu kan du gå och sätta dig bredvid Aron" säger Hanna och jag börjar röra mina steg mot bänkparet längst bak i mitten.

"Hej" viskar jag och ler mot honom.

"hej" viskar han tillbaka, även han ler.
"Du, är du singel?" Frågar han sedan och jag kollar chockat på honom.
"Nej" säger jag och höjer på högonbrynen.
"Bra"

Det där var konstigt?

Lektionen gick fort. Inget krävande utan vi skulle mest lyssna på lite texter och läsa högt med våran bänkkamrat.
Vid skåpen ser jag att en ganska lång tjej har sitt skåp under mig. När jag sedan smäller igen mitt skåp ser jag att Aron har skåpet bredvid mig. Jag ler mot honom och han ler tillbaka.

Skolan är slut och jag går ner för skolans många trappor, när jag ska ta steget ner i den sista trappan känner jag två händer i min rygg, jag tappar balansen och flyger ner för trappan.

Fallet är kort men samtidigt hårt. Med en duns landar jag med höften på det hårda stengolvet. Ett högt skri flyr mina läppar. Smärtan är olidlig.
Blicken flyr upp till trappan där en tjej från min klass står, Nora tror jag.
Ett lätt flin leker på hennes läppar.
Hon gjorde det.

"MIRANDA" ett avlägset rop hörs och springande steg.
"Herregud vad har hänt?" Frågar en orolig Aron som slår sig ner på huk bredvid mig.
"Knuffad ner från trappan" väser jag fram. "Hur är det?" Säger han och synar mig där jag ligger ner. Försiktigt försöker jag sätta mig upp men det är lönlöst.
"Absolut inte bra" säger jag lågt.
"HALLÅ NÅGON HÄMTA HJÄLP" ropar han högt och snabba steg hörs från höga klackar.
"Miranda, men Gud vad har hänt?" Säger Hanna som nu sitter vid min sida.
"Knuffad ner från trappan, kan någon ringa en ambulans det gör jätteont?" Kvider jag fram.
"Absolut" säger Hanna och fiskar upp sin mobil. Sedan ringer hon ett samtal.

Sirener hörs och Aron kollar på mig och sedan Hanna. "Kan jag följa med henne?" Frågar han sedan.
"Om hon går med på det" säger Hanna och rycker på axlarna.
"Det går bra" säger jag och hon nickar, han ler mot mig.

Ambulanspersonalen frågar saker, bär in mig i ambulansen och Aron följer med.
Med erfarenheten av att jag åkt ambulans med Sanna vet jag att det bästa är att vara lugn.

"Tog du min väska och?" Frågar jag och Aron nickar.
"tack! Tack för att du följer med och tack för att du tog med sakerna. Tack för att du är snäll mot mig" säger jag försiktigt och han ler stort.
"Det e lugnt"

________
Ok, hon är på sjukhus 24/7 typ! Juste, Nora är det ända namnet i hela boken som inte börjar på den riktiga bokstaven som den ska börja på! :) kan bero på att ingen varit elak i min nya skola! Eller halft men inget stort.
Över  ord! Yey! Kanske kommer ett till kapitel ikväll, ber ni snällt kanske det kommer tidigare? ;) så kommentera gärna så kanske jag börjar skriva direkt!
XoXo<33