Complicated- M.G

1.0

Martinus perspektiv:

Stockholm?
Nej!

"Nej, det får inte vara sant!" Säger jag med en skakig röst,

"jag vet, men jag måste! Sen har pappa sagt upp kontakten med oss, mamma är ensam vårdnadshavare och jag har inga kusiner, farmor, farfar, mormor eller morfar! Pappa och mamma har inga syskon heller, det är bara jag och mamma!"

Den första tåren rinner ner för hennes bleka kind. Den är nästan lika vit som den bleka snön.

"Miranda, vi kommer inte tappa kontakten, jag lovar dig det" Säger jag,

"nej, det kommer vi inte" instämmer Felicia, resten instämmer med sorgsna miner. Blickarna avslöjar den något otroligt stora sorgen samtliga bär på. Att sin bästa vän ska flytta till en annan stad flera timmar bort är otänkbart.

Helt plötsligt vänds samtliga i rummets blickar mot Marcus och Wintra som sitter tysta, och har gjort det hela tiden.

Wintra sitter och gråter medan Marcus bara kollar in i väggen, hans ögon visar inget tecken på känslor överhuvudtaget.

"Wintra?"

Det är Miranda som säger det, Wintra fortsätter att gråta tyst men kollar inte upp. Miranda slänger sig över henne och omfamnar henne i en kram och Wintra kramar om henne hårt.

Wintras perspektiv:

Stockholm, där jag är ifrån, jag har bara känt henne i två år och hon ska redan flytta ifrån mig?

Helt plötsligt slänger Miranda sig över mig och omfamnar mig i en mjuk och härlig kram,

Gud vad jag kommer sakna denna tjej,
hon som vågar vara sig själv men även bryr sig om vad andra tycker, en konstig men bra blandning ändå, jag älskar det

"Jag kommer sakna dig min bästa vän" viskar jag i hennes öra,

"jag kommer sakna dig med" viskar hon tillbaka.

Vi ligger där ett tag tills någon harklar sig,

"ursäkta, men vi är fler här!" Säger Caroline med ett litet leende på läpparna, alla börjar skratta, även Marcus som suttit helt tyst hela tiden.

"Var fick du luft ifrån?" Frågar Martinus med ett underligt leende, "Uhm, va?" Mumlar Marcus och kliar sig i huvudet.
"Varför har du inte sagt något, bryr du dig inte om Miranda eller?" Säger Martinus,

"JO! Det är väl klart jag gör, jag kommer bara sakna henne så mycket, särskilt när jag vet hur mycket hon betyder för dig!"

Orden lämnar hans mun hastigt utan några vidare tankar på vad han säger, alla blir tysta,

sa han det precis?

"Marcus, du vet att alla sitter här va?" Väser Martinus fram.

Martinus perspektiv:

Han sa det precis, framför alla som sitter här,

"Martinus, alla vet redan" säger Miranda lågt. Förvirrat kollar jag upp och möter hennes blick som är lugn, "du har berättat va?" Säger jag lite mer som en fråga än ett påstående.

"Förlåt.." säger hon tyst,

"det gör inget, Emilie var ju ändå där."

Ett leende formas på Mirandas läppar, de fina smultron röda läpparna som jag bara ville kyssa, hennes läppar mot mina.

Undrar hur hon tänker?
Hon kanske skulle tycka att jag var sjuk i huvudet om jag gjorde det?

Utan tankar gör jag det, kysser henne, hon kysser inte tillbaka först, men sedan börjar hon försiktigt kyssa tillbaka,

det är så härligt, jag tror att jag drömmer,

Hon lutar sig tillbaka med aningen röda kinder och ett fånigt stort leende, jag ser nog inte bättre ut.

__
Åhhhh, så gulligt! Japp, Martinus goes modig! Sorry för sämst uppdatering men ju mer kommentarer eller röster desto mer peppad blir jag på att skriva för då vet jag att någon gillar det jag gör!
Så kommentera gärna så hörs vi! XoXo <33