"Miranda, din nya familj är här nu" den glada Amanda rösten väcker mig från min lilla sömn, jag öppnar ögonen och sätter mig upp, framför mig står nu en man i fyrtioårsåldern och en kvinna i trettiofemårsåldern,
mina nya föräldrar.
Mannen är lång, säkert nästan två meter. Kvinnan är också lång. Kanske en och sjuttionio.
Kvinnan har blont hår som går ner till axlarna, det är platt. Mannen har brunt hår, kortklippt men ändå så han kan lägga över det på sidan, lite som Marcus.
"Det här är fru och herr Sandman" säger Amanda,
"men du kan kalla oss Helena och Karl" säger kvinnan som antagligen heter Helena,
"hej" säger jag bara och nickar på huvudet.
"Juste, vi har en son också, Felix, men du får träffa honom hemma, han var tvungen att öva med sina vänner" säger Helena. "Okej, när ska vi åka?" Frågar jag, "ni kan åka nu om ni vill" säger Amanda och utdelar ett leende. Anna nickar på huvudet. Dags att åka.
Nyfiket slår jag mig ner i den vita Volvon. Sätena är klädda i ljust tyg. Min blick söker sig upp till taket där en stor mäktig glasruta sitter. Fascinerat studerar jag den blåa himlen nerifrån baksätet. Ett lätt leende klär mina läppar och jag hör Helena fnissa glatt från passagerarsätet.
"Jag tror hon gillar det" hör jag henne viska men lägger ingen vikt vid det. Nu är det dags att komma hem.
Timmarna går och vi är framme i Stockholm, Karl kör upp den vita Volvon och parkerar på uppfarten till ett stort svart hus. Huset verkar ha två våningar med en väldigt stor tomt.
Jag tar min lilla lilla väska från baksätet och går runt husknuten för att komma till baksidan. Den häpnadsväckande synen får mig att gapa stort. Den ljusa stora verandan sträcker sig en bit ut på gräset. En klar blå pool tänker större delen av den. Uteplatsen täcks av solstolar och en liten tältliknande ställning. Garaget matchar huset i sin matta svarta färg.
(Bild👇🏻)(jag hatar forfarande bilder men nu får de vara kvar för jag orkar verkligen inte beskriva bättre. Det är min första bok och den får vara som den är)
Oops! Bu görüntü içerik kurallarımıza uymuyor. Yayımlamaya devam etmek için görüntüyü kaldırmayı ya da başka bir görüntü yüklemeyi deneyin.
"Gillar du det?" Lätt rycker jag till av rösten. Snabbt vänder jag mig om och ser Karl med ett stort leende. "Ja verkligen! Det är jättefint" säger jag glatt och han skrattar lite lätt.
