Complicated- M.G

1.1

Mirandas perspektiv:

"Martinus"

Viskar jag

"mm" hummar han,

"är vi typ, ja du vet, tillsammans nu?" Frågar jag med en liten osäkerhet i rösten,
"absolut" svarar han och jag känner hur han ler när han borrar ner sitt ansikte i min nacke, äntligen är han min.

"Uhm, ursäkta men vi är fortfarande fler här" säger Felicia och fnissar lite lätt, jag brister ut i gapskratt och alla hänger på, så vi ligger där i min stora säng och garvar ihjäl oss, så härligt.

Det är fredag morgon och idag ska jag åka, klockan är snart tjugo i åtta, vi ska åka om tjugo minuter, nu väntar jag in Martinus, Marcus, Felicia, Emilie, Caroline och Wintra som lyckats få ledigt den första lektionen för att säga hej då till mig.

Minuterna går och ingen kommer, konstigt,

undrar om de missade bussen eller något?

Jag plockar upp min mobil för att skicka iväg ett sms till dem,

Miranda
vart är ni? Jag åker om 10 minuter!

Felicia
Jag är så ledsen! Jag missade bussen så jag springer till dig nu!

Martinus
sitter på bussen med Marcus och Caroline, den är lite sen bara!

Emilie
jag och Wintra sitter i bilen, snart framme

Miranda
Bra, vi ses snart!

Minuterna rusar iväg och när alla äntligen är på plats är det snart dags att åka.

Efter många kramar och tårar sitter jag tyvärr i bilen, påväg bort, bort från staden jag växt upp i.

"Jag vet att du tycker detta är jobbigt, men det kommer bli bra. Jag lovar dig det gumman" säger mamma och söker ögonkontakt med mig. Jag ler ett enkelt leende men det ersätts snart med ett oroligt ansiktsuttryck.
Bilen slungas åt sidan och bältet lossnar.

Typiskt, skit också

Med ett skrik flyger jag ut genom bilens trasiga vindruta, glaset river upp sår på min lilla kropp.

"MAMMA" jag skriker jag för mitt liv där jag ligger på marken.
Det känns hårt,
Jag tror att det är asfalt?
men jag är inte säker för jag kan inte röra på huvudet, jag känner hur det bultar och en skarp smärta känns i armen.
Ljudet av röster överröstar mina onödiga skrik, sirenerna tjuter så jag tror jag ska bli döv.

Fem gulklädda läkare hoppar ut från ambulansen. Två av dem springer mot mig med en bår och de andra springer ner i diket.

"Hallå?"
"Har du ont någonstans?" Frågar en av personerna, det är en tjej hon har långt ljust hår som sitter uppsatt i en stram hög tofs på huvudet.

"Jag har ont i huvudet och armen" svarar jag lite lågt,

"vad heter du?" Frågar hon med en tydlig röst. Samtidigt får jag ett stöd runt nacken och någon drar upp min tröjärm.

"Miranda" svarar jag.
Hon nickar lätt för att sedan med hjälp av den andra läkaren lyfta över mig på båren. Smärtan skjuter genom armen och jag kvider till.
"Mamma" får jag fram med en skrovlig röst, låter inte som min egna.
"Ni får träffa varandra på sjukhuset" säger läkaren som jag fortfarande inte vet namnet på.
Ett lågt gny lämnar mina läppar medan de bär in mig i ambulansen.
Huvudet dunkar och snurrar, smärtan i övriga kroppsdelar är förlamande och att hålla ögonlocken öppna är svårt.
"Du får blunda" säger den manliga läkaren och lättat stänger jag mina ögon.

Jag ligger där i den vita sängen, i det vita rummet. Det finns en teve, ett nattduksbord, ett skrivbord med en stol, en garderob och en dörr som antagligen går till toaletten.

Huvudet gör fortfarande ont och armen ligger i gips,
jag hade faktiskt varit med om en bilolycka.
Men mina tankar drogs till någon annan, Martinus.

Jag kommer på att jag skulle smsa honom när jag var framme.
Jag vrider försiktigt på huvudet och ser
min mobil på bordet. Försiktigt sträcker jag fram min arm mot den och får tag på den, trött går jag in på kontakter och ringer Martinus.

"Hej! Är du framme?"
Hans silkeslena röst som inget anar hörs från andra sidan.
"nej jag är inte framme" säger jag och suckar.

"Nähä, vart är du då?" Frågar han oroligt,

"på ett sjukhus någonstans" mumlar jag fram.

"Miranda! Är du okej? Vad gör du där?" Frågar han oroligt.

"vi var med om en olycka, jag har brutit armen och fått en lätt hjärnskakning" säger jag,

"Åh Miranda, hur mår du annars?"

"Jag mår bra, bara ont i huvudet"
Ljuger jag, vill inte göra honom mer orolig än vad han redan är.

"Åh okej. Men jag måste gå nu. Hör av dig sen"

Vi lägger på och en liten stund efter kommer en läkare in i rummet.

"Jag har tyvärr ett väldigt tråkigt besked" säger hon,

"vadå?" Frågar jag oroligt,

"Din mamma överlevde inte olyckan" säger hon medlidsamt.
Andan stockar sig i halsen,
"Jag vet att du inte heller har några släktingar, du kommer bli förflyttad till en fosterfamilj i Stockholm, samma område som du skulle bott i annars också faktiskt" säger hon och jag nickar.

"Okej"
Rösten låter obrydd men inuti är jag kluven.

________________
Såååå, ett extra långt kapitel! Vad tycker ni??? Nu vart det lite sad med att alla dog oså, men tack så JÄTTE JÄTTE JÄTTE mycket för 200 visningar på boken :) älskar er som läser så fortsätt kommentera och rösta :) XoXo <33