Trasig F.S

0,2

Lovisa

Jag öppnar trött dörren till danssalen. Klockan är nio på morgonen och jag måste träna dans. Jag sätter direkt igång musik på låg volym i högtalarna och börjar stretcha.

När stretchingen är avklarad börjar jag direkt med den moderna dansen.
Steg efter steg utförs i åttackt.
- 1,2,3,4, 5,6,7 och 8. Mumlar jag för mig själv.

Första gången jag slänger en blick på klockan så är den ett. Jag har alltså varit här i fyra timmar och bara nötat in danssteg till dem moderna dansen.

Senare runt sex på kvällen är jag klar och duschar av mig. Felix har säkert grabbarna hemma så stressa behöver jag inte göra.

När jag kommer fram gill vår lägenhetsdörr så hörs flera röster. Och mycket riktigt möts jag av fyra pojkars uppmärksamhet när jag klivit in, innanför dörren.

- Hej! Skrattar jag och möter Oscar, Ogge, Omar i en kram och Felix i en kyss.
- Nej, jag ska inte störa er grabbar. Jag går in på sovrummet och låter er hållas. Mumlar jag och snorar till.

Fan, inte nu. Jag kan inte bli sjuk nu. Jag måste dansa för att hålla min kropp i form. Annars blir jag överviktig och Felix lämnar mig. För jag tror inte han vill ha en överviktig sambo.

-

Jag har hostat och snorat hela natten. Felix protesterar mot att jag ska iväg och dansa. Han vill inte att jag ska bli ännu sjukare.

- Men Felix, snälla? Någon timma!?
Han suckar tungt.
- Okej då. Muttrar han. Jag ler kysser honom på kinden och joggar iväg mot Base där jag dansar.

Jag kör mina vanliga rutiner med stretching dans och ännu mer stretching. Jag har inte orkat gå och fylla på vattenflaskan eller kollat mobilens klocka.

Men när jag väl gör det så ser jag att klockan slagit fyra på eftermiddagen och jag har varit här i fem timmar. Även sju missade samtal ifrån Felix rullar in över skärmen.

Trött suckar jag och ringer upp honom.
- Ha...... längre hinner jag inte innan Felix tar ordet.
- Du sa att du skulle dansa någon timma Lovisa. Du har varit borta i fem jävla timmar. Fattar du inte att jag blir orolig? Hör jag Felix stressat yttra ifrån andra änden.

- Förlåt! Suckar jag.
- Du sliter ut dig själv älskling. Förstår du inte det. Jag är rädd om dig. Du är det mest värdefulla jag har. Mumlar han ömt. Jag kan inte låta bli att le.