Trasig F.S

0,6

Lovisa

Det har gått tre dagar, gråten har tagit över och jag har knappt ätit något på grund av noll ork. Jag saknar Felix, jag saknar honom.

Att allt ska vara så förstört, jag har gått ner massor i vikt. Sist jag stod på vågen var väll för några timmar sedan och då vägde jag 40,0 kg vilket inte är normalt för en 19 åring att väga.

Jag tar mig ur sängen och på svaga ben tar jag mig ut i köket. Jag hinner bara ta ner ett glas ur skåpet innan det snurrar till och jag faller till marken.

Allting svartnar.

Jag vaknar och ser att jag ligger på samma ställe som jag blev utan medvetande. Alltså på köksgolvet.
Det ligger glassplitter överallt som har skärt upp min arm.

Jag kvider till med tar mig orken att städa upp all röra.
När jag är klar så lägger jag mig utmattat på soffan.

Jag svettas men jag fryser. Mina händer är kalla och mitt ansikte är kritvitt. Jag suckar men drar på mig mjukiskläder och några filtar innan sömnen tar över.

~

Jag lyckas ta mig upp på stan för lite frisk luft. Jag bär ett par shorts och linne för att det är varmt ute.

Jag går in på Espressohouse och tar en svalkande frappe. Igenom fönstret ser jag honom. Jag ser Felix med resten utav grabbarna i bandet.

Med tårar i ögonen betraktar jag honom. Vi får ögonkontakt och hans leende sjunker. Jag skakar på huvudet och går ut därifrån. Han kollar bekymrat på mig när jag springer hemåt. Antagligen tänker han på min vikt, att jag har minskat.

När jag kommer in i hallen pressar jag handryggen emot munnen och gråter. Ångesten kommer och allt blir värre.
Jag sjunker ner längst väggen i köket och dunkar huvudet ett flertal gånger i väggen.

Allt känns så meningslöst. Mitt liv känns så fel. Att Felix ska göra en sån jävla stor sak av ett litet fucking bråk och vara borta i en till två veckor. Asså fan det funkar inte.

Antingen så bråkat jag och Felix vilket gör att jag mår dåligt, eller så får jag hat av fansen. Fan det är alltid något!

Allt är kaos, inget blir bra! Är det vört att leva? Är det värt det?
Är det värt att kämpa för inget, när man mår som sämst?
Det tror jag inte, allt är meningslöst just nu!