Äkta kärlek försvinner inte

Kapitel 9

Jag har en plan för hur jag kommer ge ut kapitel.

Onsdagar klockan 21, kommer det ett kapitel.

På söndagar klockan 20 kommer det ett kapitel.

Och det kanske tillkommer ett kapitel där emellan. Men vid dom där tillfällena kommer till komma ett nytt kapitel! Och glöm inte att följa instagramkontot wattpadandrea! Och skriv gärna på kik : andreealundin! Rösta och kommentera!

Tack så mycket för de fina kommentarer jag fått, jag blir så glad och vill bara skriva och skriva! Ert stöd gör mig så glad!

----

-förra kapitlet-

Och när jag såg vad skärmen visade visste jag varken om jag skulle le eller gråta.

Gråta för att aldrig mer få se Emelie igen. Eller le för att Emelie levde.

---

-Felix perspektiv-

Hur kunde hon leva? Jag såg ju att hon var död innan vi åkte. Tro mig jag är glad över att hon lever, men jag fattar inte.

- Hon var ju död. Jag såg det ju! Sa jag och reste mig från stolen. Hon började skratta och jag ställde mig framför henne med varsin hand på hennes axlar och stirrade in i hennes ögon.

- vad har ni gjort med henne?! Skrek jag i hennes ansikte.

- Haha. Du är visst inte så smart du. Sa Lina och hånflinade mot mig.

- Vad menar du nu? sa jag och tog ett steg tillbaka.

- Det finns något som kallas att man fryser bilden. Och det var exakt det vi gjorde. Sa Lina med ett flin på läpparna.

- Men varför? Frågade jag och vände blicken mot henne.

- För du kämpade inte emot då vi skulle få dig därifrån. Om du hade vetat att hon levde hade det blivit svårare att få dig därifrån. Sa Lina och gick ut ur rummet. Jag skulle precis springa efter henne då jag kände någon tog tag i mig och bar iväg mig till ett svart rum och stängde dörren.

-Emelie perspektiv-

Dom hade inte varit här på flera timmar kändes det som, något stämde inte. Jag klev upp från golvet och haltade fram till dörren och bankade allt jag hade och skrek. Men det gav inget resultat, jag kom inte ut och ingen hörde mig. Och om det skulle vara någon som skulle höra mig så var väl det Lina och Felix, men att dom struntade i mig. Jag fattade inte hur Felix kunde göra en sån här sak mot mig. Har allt bara varit ett spel från början? Från den dagen då vi möttes på klassträffen i somras. Hade han spionerat på mig och planerat det här sen dess? Fan, hur kunde jag låta mig luras.

Då kom jag och tänka på Oscar, vi hade ju varit hemma hos mig innan jag vaknade upp här. Betydde det att han också var här nånstans? Var han också med på det här? Det var ju trots allt ganska stort ställe det här.

- Oscar?! Om du är här och hör mig svara mig! Ropade jag om och om igen, men det var meningslöst. Då hörde jag hur det började låta från ett hörn i rummet och vände mig hastigt om för att kolla vad det var, det öppnades en lucka uppe i ett hörn och ut kom en kamera. Hade dom filmat allt det här? Allt dom hade gjort mot mig, allt Felix gjort var filmat?! Då kom jag och tänka på kvällen vid branden, då vi hoppat ner i sandhögen jag och Oscar. Jag hade ju kollat mot stugan och sett en skylt med en kamera på. Betydde det att det var kamerabevakning på stugan? Jag skulle minsann sätta dit Felix efter det här! Han kommer få sota för allt det här! Jag gick mot kameran och försökte få ner den, men jag nådde inte jag var för kort. Jag gick runt i rummet och kollade efter något jag kunde nå det med då jag såg något som blänkte under dörren. Vad var det för något? Jag gick mot dörren och la mig ner på magen och stönade högt då jag kände smärtan i magen då jag la mig ner.