Äkta kärlek försvinner inte

Kapitel 21

Hej alla älskade läsare! Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt över att min mormor gått bort, men jag har fått så fina ord från er så jag vill skriva ett kapitel till er. Kanske inte så långt kapitel men hoppas ni förstår.

---

-förra kapitlet-

Jag försökte hjälpa Emelie upp men hon gjorde motstånd. Hon var minsann stark. Jag tittade ner på hennes ben och armar och kunde inte hålla inne tårarna.

Då kunde jag höra tåget komma, och vi var bara några sekunder från att dö.

---

-Emelie perspektiv-

Jag hörde röster komma närmare mig och hur Oscar började skrika och dra i mig. Men jag orkade inte mer, Felix hade lämnat mig och jag ville inte leva mer. Han älskade mig inte längre och jag såg ingen anledning till att leva. Så jag la mig ner och inväntade tåget.

-Oscar perspektiv-

Det var bara några sekunder ifrån att tåget skulle komma, jag gjorde allt för att då upp Emelie. Vad hade hänt? Sen lägger sig Emelie ner och bara ligger helt still och blundar. Jag ser ljuset från tåget komma närmare och det enda jag tänker är på att få bort henne från rälsen.

-Emelie perspektiv 12 timmar sedan-

När jag såg lyktan stå på bordet i stugan kunde jag bara tänka på en sak. Så jag lyfte upp lyktan och kollade på den flera minuter, sedan kastade jag den hårt i golvet och glasbitarna flög över hela rummet. Jag satte mig ner på golvet vid de största glasbitarna och tog upp den vassaste och höll den mot mitt ben, blundade och drog djupt in i benet. Jag förväntade mig smärta, men jag kände ingenting. Jag såg blodet sippra ut ur såret och tårarna rann nerför mina kinder men jag kände ingen smärta. Jag drog flera gånger på ben och armar och la mig sedan ner på golvet bland glasbitarna och blundade hårt och lät allt bli svart.

Jag vaknade av en rejäl smäll och jag ställde mig fort upp och hörde fotsteg komma allt närmare. Jag skyndade mig och gömde mig bakom en dörr och höll händerna för munnen. Hela jag skakade och jag hade ingen aning om vad som skulle hända nu.

-Vad i helvete?! Hörde jag en mansröst säga och hörde även hur han gick över de krossade glasbitarna. Men helt plötsligt vart de alldeles tyst och jag försökte kika fram men såg ingenting. Hade jag inbillat mig mannen? Jag blundade, tog bort händerna från munnen och andades ut.

- Vem fan är du och vad gör du i min stuga?! Hörde jag och kollade åt sidan och såg en man stå där alldeles svart i blicken och sliter tag i mig. Han drar in mig i det som verkade som sovrummet och slänger mig på sängen. Han binder fast mig i händerna och fötterna och drar sedan ner byxorna. 3 timmar senare vaknar jag upp i skogen iklädd bara min tröja och kan knappt gå.

-Oscar perspektiv-

-HJÄLP MIG! Ropar jag till närmaste person jag ser och personen skyndar sig och hjälpa mig upp med henne. Tack och lov hinner vi få upp henne från rälsen, men precis då kommer tåget inom synhåll och jag står som förstelnad. Jag hinner inte ens reagera innan någon drar upp mig och jag hamnar bredvid Emelie. Jag andas ut och vänder mig fort mot henne och lägger henne i mitt knä och lägger min jacka på henne.

- Älskade vän vad har hänt? Frågade jag med en lugn röst.

- Jag har ringt ambulans och dom är påväg. Säger killen som hjälpte mig med emelie och jag nickar till svar.

- Han... Får Emelie fram och jag lyssnar noga på vad hon försöker säga.

- Vem är han? Viskade jag.

- Gubben.. Han... Våldtog mig... Sen brister hon ut i gråt och försöker ta sig loss, men efter en stund lugnar hon ner och somnar lugnt i min famn.