Motsatser

Del 1

Jag går sakta framåt i de stora korridorerna. En ny start är väl alltid bra? hade mamma sagt när hon fått reda på vad som hänt. Hon hade varit helt insjunken i tårar när hon fått reda på det. Jag hade länge försökt undanhålla det från henne men långt inom mig vetat att det inte skulle gå. Att jag kom hem haltande, med blåmärken och röda ögon var svårt att skylla ifrån sig. Och mina sjunkande betyg hade inte gjort det enklare. När mamma fick reda på det hade allt bara gått fel, allt. Det hade inte varit meningen att jag skulle överlevt, men det gjorde jag. Såklart. Aldrig kan jag ha tur, allt är bara otur. När man är ledsen blir man sedan glad brukar folk säga, men det är bara skit. Liksom resten av världen. 

Jag drar sakta ned ärmarna lite längre, allt för att ingen ska få se ärren. Egentligen gillar jag dem, det är något ingen kan ta bort från mig, oavsett hur mycket de försöker kommer dem alltid finnas där. Jag kan åtminstone lite på att dem inte kommer lämna min sida. Mamma sa att jag förstört min kropp när hon såg dem. Det var inte sant, mobbarna hade förstört den första gången de skrek hora till mig, första gången de sparkat mig. Jag hade bara fått det att synas lite mer. Jag kollar ner på den lilla lappen jag har i handen, klassrum 136. Korridoren är ganska tyst och öde. Endast några få personer står längs den långa raden av skåp, alla upptagna av deras mobiler. Överallt är det klottrat, klottret är någonting man aldrig kommer ifrån. Tillslut hittar jag klassrummet och sätter mig längs en vägg, nära dörren. Jag sitter där i en stund innan jag blir uttråkad och reser mig upp. Jag ångrar nästan att jag kommit såhär pass tidigt, nästan. Varför jag gjort det? Svaret är enkelt, för att slippa alla stirrande blickar. Jag är den nya tjejen med en mystisk bakgrund och jag vet att jag inte kommer komma långt innan skvallret börjar, men jag kan ju åtminstone njuta lite innan dess. Jag bestämmer mig för att gå runt lite i skolan och titta. Jag går sakta och studerar varje millimeter av skolan. överallt sitter fönster som buktar ut mot skolans gård. Gården är i stort sätt bara grå, liksom resten av skolan. Några bänkar finns på den högra kanten, förmodligen där alla rökarna sitter. Jag påminner mig själv om att hålla mig borta där ifrån. Röken är inget jag vill andas in och de flesta som röker är väl irriterande killar som gör det för att vara coola. Jag fnyser för mig själv, att folk kan gå så långt som att röka för att vara populär är bara konstigt. Man dör bara tidigt, vilket jag däremot inte skulle ha något emot. Men det känns mer ärorikt att hoppa från ett tak än att röka ihjäl sig. Jag går tillbaka till klassrummet när skolan sakta börjar fyllas med folk. Jag får några få blickar men ingen verkar märka att jag är ny, ännu. 

Hej! Så nu var kapitel 1 uppe. Jag hoppas att ni uppskattar det! Vilket ni förmodligen gjort då ni läst hela vägen hit. Så visa det genbom att rösta och kommentera något fint så kommer nästa avsnitt inom kort