Motsatser

Del 8

"Du är inte mycket för den pratsamma typen, huh?" säger Ethan mer som ett konstaterande än en fråga och jag nickar sakta. Jag har aldrig varit den som pratar mer än nödvändigt. Jag räcker aldrig upp handen i klassrummet och svarar inte på frågor så länge läraren inte frågar mig direkt.   Därför har mina betyg aldrig kunnat stiga särskilt mycket, men det är en uppoffring för en annan. Om jag skulle börja räcka upp handen nu så skulle folk nog bara skratta, och de skulle se mina ärr också. Vi sitter på en klippa med perfekt utsikt över det stora marknads torget. Min första tanke hade varit att han skulle knuffa mig, men det hade aldrig hänt. Istället hade Ethan slagit sig ner bredvid mig och tagit fram de två hamburgarna vi köpt. Jag tar en tugga av den nu kalla hamburgaren och kollar ut över torget. Människor skyndar mellan dem olika stånden och några små barn har samlats i en ring kring en clown som blåser upp ballonger. Clownen blåser upp ballong efter ballong och knyter dem i olika former av djur. Ethan sitter så pass tyst bredvid mig att jag nästan glömmer bort att han sitter där. Allt som händer just nu känns som en dröm, som att om jag nyper mig själv kommer jag vakna upp, tillbaka i Göteborg med folk som redan vet vem, vad jag är. Jag nyper mig prövande i armen men inget händer utan jag sitter fortfarande kvar på klippan, med en levande varelse bredvid mig. De sista strålarna av solsken är påväg bort, som om de flyr ifrån månen som snart kommer synas på himmelen. Så fort solen försvunnit och lämnat efter sig ett mörker kommer kylan krypande och jag huttrar till. Ethan vänder sig takt emot mig och ger mig ett svagt leende innan han tar av sig sin jacka och räcker över den till mig.

"Det behövs inte" svarar jag fort och skjuter tillbaka jackan till honom. Ett monster kan frysa, ingen människa ska behöva det. Ethan kollar frågande på mig innan han räcker tillbaka jackan till mig.

"jo, som din dejt är det här min uppgift" svarar han och rycker på axlarna. Jag skakar smått irriterat på huvudet. Jag behöver ingen jacka, om han bara visste vad jag är. Jag lägger sakta armarna i kors.

"Då får vi väl dela" säger jag tyst och han tittar konstigt på mig innan han lägger jackan emellan oss så att vi får varma en arm var. Under jackan gör vår hud kontakt och jag blir förvånad över att han inte rycker undan sin arm, inte äcklas av mig. Stånden på marknaden har börjat stänga och kunderna har börjat gå hemåt, för att äta middag hemma med familjen, kanske kolla på någon rolig film. Fler och fler stånd släcks ned men de lämnar inte efter sig något tomrum, eller någon känsla av ensamhet. Utan deras ljus byts ut mot något så mycket större, stjärnorna. Stjärnorna som varje natt ger mig hopp, för om de finns så många solar liksom vår egen så måste det finnas något monster som mig. Måste. 

"Jag tror vi borde börja gå hemåt nu" säger Ethan tyst, för att inte förstöra stämningen och jag nickar, det börjar bli sent. Jag reser mig upp och borstar av mig lite osynligt smuts, Ethan gör detsamma. Sedan börjar vi sakta promenera hemåt på de öde gatorna. Vi går båda tysta. Men den här tystnaden är bekväm, och varken jag eller Ethan gör någon ansatts för att bryta den. Gatlyktorna lyser upp vägen framför oss men inte mer än så att vi ser vart vi går och stjärnorna är fortfarande synliga. Månen också. Men månen idag är bara en svag ljus strimma. Ingen annan människa går på gatorna utan istället går bara jag och Ethan där. Vi gör ingen kroppslig kontakt, men ändå känns det som om han går väldigt nära. Konstigt nog känns det bra. Jag ler lite för mig själv medan vi promenerar vidare, det är så pass mörkt att inte ens en katt skulle kunna ana det. Så jag låter mig le, inte skratta men ändå på något sätt bättre. Det känns så skönt, som om munnen själv, utan protest bildar leendet. Som om jag lett tusen gånger förut. Ett svagt sommar regn börjar droppa från himmelen, som om himmelen gråter och idag förstår jag inte varför. För att för en gångs skull så är jag glad, nästan lycklig. För en gångs skull kanske livet har en mening. Ethan stannar plötsligt och jag inser att vi är hemma igen. Det gråa lägenhets huset står framför oss lika tråkigt som alltid. 

"Så jag antar att det här är hejdå då" säger Ethan tyst och för en gångs skull möter jag hans blick. Jag nickar som svar och känner hur regndropparna fortsätter falla. 

"Ja, jag hade kul. Tack så mycket" svarar jag och släpper inte Ethan med blicken i en sekund. I mörkret ser hans ögon ut att lysa. Jag står kvar och väntar på att han ska säga något mer, men det förblir tyst. Så jag vänder mig om och börjar promenera den sista biten till min dörr. 

"Vänta" säger Ethan lite högre och tar tag i min handled. Jag vänder mig sakta om och ser Ethan i ögonen igen, för jag kan inte låta bli. 

"Du glömde den här" säger han och räcker fram påsen med halsbandet. Jag tar emot påsen och ler lite svagt. 

"Tack" säger jag och jag menar det verkligen, han hade aldrig behövt ta med ett monster ut. Jag tittar ner på marken. Jag har nästan glömt bort vad jag är. Den här gången nickar Ethan och jag vänder mig om och går mot dörren för andra gången. 

Sådär ja, då var det här kapitlet klart och jag tycker verkligen om det. Känslan i det hela är sååååå mysig. Btw jag tänkte att de skulle kyssas men sen kom jag på att jag måste reta er lite hehe, men nån gång kanske det händer. Om ni gillar och kommenterar. Så gör det nu så blir det nog någonting snart och så ses vi snart igen! Byeeeeeeee.