Motsatser

Prolog

Glöm inte att kolla in @Annkan s prolog!

Jag stirrar ner. Vinden blåser i mitt hår och man hör tydligt fågelkvitter. Det är fortfarande svalt men jag bryr mig inte. Härifrån har jag perfekt utsikt över Göteborg. Om jag inte visste bättre skulle jag tycka att det är vackert. Men av erfarenhet vet jag att Göteborg inte är vackert. Det som gömmer sig i de små gränderna finns alltid där, och även om man inte ser det med blotta ögat är det fult. Jag blundar i en sekund, tänker tillbaka på hur allt skulle kunnat bli. Men jag tillåter mig inte att göra det särskilt länge, det kommer inte dröja länge förens någon får syn på mig. Och jag vet vad jag måste göra. Nedanför mig går folk förbi med ett leende på läpparna, men leendet är bara en mask. En lögn. Och de alla är så indragna i sin egna lögn att de inser att de inte är sant. Att bakom alla leenden finns det monster, de gömmer sig i skuggorna och hoppar på de svagaste, de som inte är som dem. En gång i tiden var jag precis som dem och gick där med ett leende, men jag insåg att det var en lögn. Jag vaknade upp ur drömmen ingen ska vakna ur. Och då var det plötsligt jag som var monstret, i deras lögn. Men i verkligheten var det hela tiden dem. Dem som går där med ett leende på läpparna och låtsas som om ingenting. När de längst inne i sig vet att det som händer är fel. Förr i tiden trodde jag att de berodde på att de var fega, ville rädda sitt eget skinn. Och visst de är fega men huvudsaken är nog deras lögn, där jag är monstret. Jag kan bara gissa hur de ser mig, kanske har jag i deras ögon klor och sprutar eld. Eller så är jag en myra, som bara väntar på att bli nedtrampad. Kanske ser de mig som en äcklig spindel som inte förtjänar att finnas.

"Vad gör du här uppe" hör jag en manlig röst säga och jag vänder mig tvärt om. Se inte misstänksam ut upprepar jag för mig själv i huvudet och ler ett oskyldigt leende, skapar ännu en lögn.

"Inget" jo jag tänkte faktiskt hoppa ifrån taket, du vet. Mannen söker mig efter tecken som tyder på att jag ljuger men jag låter mig inte visa det. Efter alla dessa år av lögner är jag kanske ganska duktig. Tydligen är jag ganska bra på att ljuga för mannen går bara iväg, eller så är jag hemskt dålig på det. Han kanske liksom alla andra vill bli av med mig. Förutom mamma. Mamma. Jag har inte ägnat henne en tanke. Jag känner mig för en sekund lite som en av dem där nere som går på gatan, men jag vet att hon skulle förstå. Hon kommer vara en av dem få som förstår mitt val och accepterar det. Jag går fram till kanten och stirrar ännu en gång ner. Bara några sekunder sedan är det slut. Jag tar ett steg utåt. Sedan faller jag.

Vinden sliter i kläderna. Den är kall och jag ryser till. För första gången på länge tillåter jag mig att slappna av, till löftet om att allt snart är över. Jag känner smärtan när kroppen slår i marken. Den är överallt. I armarna, benen, nacken. Smärtan är så kraftig att den tar andan ur mig. Men värre än smärtan är ångesten. Tanken på mamma, utan man, son och dotter får mig att skaka. Jag kanske ändå är ett monster. Som lämnat mamma att gå igenom det här själv. Jag är en idiot. En idiot som överlever hur mycket jag än vill dö.

Tack för att ni valde att läsa denna berättelsen. Som ni förmodligen sätt är detta ett samarbete. Varje bok är ur ett olikt perspektivs, min i Naèlas och hennes i Dellas. Allt som händer kommer ni se ur olika perspektiv så att ni kan dra olika slutsatser. Hoppas ni kommer uppskatta detta och lämna gärna en fin kommentar :)