Motsatser

Del 7

Det vita taket är så tomt, inga tankar existerar där vilket gör att jag vill tänka mer, fylla det tomma med mina hatfyllda tankar. Jag undrar hur andra tänker, utan ondskan. Men mest undrar jag om det finns någon annan som mig, något annat monster. Min blick söker sig genast till datorn och jag sätter mig upp. Kanske finns det någon, kanske. Sakta sträcker jag mig mot datorn och öppnar upp den. Människor med inre monster  söker jag på och jag blir förvånad över alla resultat som kommer upp. Jag är inte ensam. Det är som om alla problem försvinner och på något sätt känns det som om mitt hjärta lättar lite. Ett litet leende bildas på mina läppar, kanske är allt mitt monster behöver sällskap? Jag bläddrar igenom allt som kommer upp och hittar tillslut ett forum. Borde jag skriva något eller inte? Mamma varnade mig alltid för pedofiler på forum, hon sa att de skulle utnyttja mig. Men vad finns det egentligen kvar att utnyttja. Jag är ett tomt skal och ett monster. Inte ens pedofiler vill utnyttja monster. Så jag öppnar forumet och börjar skriva på den globala sajten. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ända jag gör är att blunda, jag låter fingrarna och tankarna göra sin grej, jag låter monstret tala för sig. Jag läser inte igenom texten innan jag publicerar den, för exalterad. Jag kanske äntligen hittat platsen där jag hör hemma. 

Precis när jag ska läsa igenom texten ringer det på dörren och jag slår snabbt igen datorn. Även om jag publicerat det jag skrev så skrev jag det anonymt och än så länge känner kanske ingen mitt monster. Än så länge ser jag bara ut som en vanlig tjej, med en annorlunda bakgrund. Jag reser mig sakta upp och går mot dörren. Jag öppna den sakta och ser en leendes pojke, Ethan.

"Vad gör du här?" utbrister jag med en tyst röst och stirrar på en punkt bakom honom. Han söker ögonkontakt men jag vägrar. Jag gjorde ett misstag igår och jag tänker inte göra om det.

"Minns du inte? Dejt idag klockan åtta och senaste gången jag kollade är klockan prick åtta" Säger han och jag försöker att inte dölja min förvåning. Jag trodde inte att han skulle komma, att han bara ville göra bort mig. Jag nickar sakta.

"Jo jag minns" säger jag tyst och tittar ner, jag låter inte min blick möta hans men kan inte undvika att se att han har på sig en kavaj. Har han klätt upp sig för mig? Innan jag hinner komma på någon bort förklaring tar han ett steg åt sidan och gör en häst och vagn synlig. 

"Du är galen" säger jag när jag fått syn på den men kan inte undvika att le lite. Vagnen är vacker rent ut sagt. Den har små guldiga detaljer och är i stort sätt vit. Kanterna är gjorda av en ljusblå färg och den har inget tak. Kanske så att man ska kunna kolla på stjärnorna, eller bli blöt när det regnar. Vagnen ser ut att komma direkt från någon saga. Men den riktiga världen är ingen saga, flickan får aldrig dröm prinsen, åtminstone inte när det gäller mig, den onda häxan. Så varför står då Ethan här utanför min dörr med en häst vagn? Inte ens mitt innersta monster har något svar på den frågan. Ethan vänder sig om och börjar gå mot vagnen och denna gången står jag inte kvar som sist utan följer efter honom. Vi kommer fram till vagnen och Ethan tar ett steg åt sidan, för att låta mig kliva in först. Insidan av vagnen var minst lika vacker som utsidan. Sätena var guld färgade men på några ställen lite mer åt det bruna håller, efter alla år av slit. Dock gjorde det den bara ännu vackrare i mina ögon. Jag sätter mig i vagnen och flyttar in för att ge plats åt Ethan. Vad gör jag egentligen här? tänker jag om och om för mig själv men jag gör ingen ansatts att resa mig och lämna vagnen, istället sitter jag lydigt kvar. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur folk tar fram sina mobiler för att filma och pekar på vagnen, de ser så lyckliga ut. Jag undrar hur jag såg ut, innan allt. Kanske var jag lycklig. När vagnen plötsligt stannar ger jag upp och möter Ethans blick. Det är läskigt hur det kan kännas som om någon ser allt inom dig bara genom att se dig i ögonen. 

"Vart är vi?" frågar jag honom snabbt och viker undan med blicken. Mina ögon ger för mycket ledtrådar, han kanske ser monstret. Kanske har han redan sett det och leker med mig. Det finns ingen trygghet i att möta hans blick, och det är inte heller en risk jag kan ta. 

"Du får se" svarar Ethan med ett leende på läpparna samtidigt som han öppnar dörren. Ljuset från solen svider i mina ögon samtidigt som jag kliver ut och jag kisar för att se bättre. Framför mig står det flera små marknads stånd och människor vandrar runt mellan de små stånden. Jag nästan springer fram till ett stånd när jag får syn på ett halsband. Halsbandet är en smal kedja med ett evighets tecken på. 

"Gillar du det?" frågar plötsligt Ethan bakom mig och jag hoppar till. Jag nickar lite svagt som svar och kollar ner på mina skor. Du kanske inte är den ända. Meningen flyger in i huvudet på mig och jag kollar genast upp och ger Ethan ett blygt leende. 

"Då blir det väl halsbandet" säger han, mer tyst för sig själv och går fram till kassan. Kassören ler mig ett litet leende innan hon vänder blicken mot Ethan och skannar halsbandet. Hon stoppar ned det i en brun påse med en drake som logga och räcker den sedan till mig. Jag mumlar ett litet tack innan jag och Ethan går iväg en bit. 

"Tack, du hade inte behövt köpa det" säger jag väldigt lågt men fortfarande tydligt. Ingen har någonsin gett mig en present. Ingen har någonsin gett ett monster en present. 

"Jo då, det är min roll som din dejt. Men nu tycker jag att vi går och hittar något att äta" säger han och börjar gå emot närmaste mat stånd. Min mage kurrar som ett kvitto av vad han just sagt så jag följer sakta efter honom, noga med att hålla avstånd.

Sådär ja, nu är del 7 ute. Förlåt för att jag inte publicerar så ofta men jag sitter lite fast just nu. Men alla böcker har något kapitel som inte är så jätte spännande, jag lovar att det snart börjar hända saker, hehe. Tills vidare gilla och kommentera så ses vi nog snart igen!